Börjar jobba på Cypress på måndag med nice

Jag älskar dokumentärer, kollar så mycket på dokumentärer för tillfället. Här är några absolut alla borde se: 13thThe true costForks over knifesEarthlingsCowspiracyMerchants of doubtThe mask you live in Och yes. För några veckor sedan signade jag upp Nasser, en 35-årig palestinsk snubbe för att bli barnfadder. Vi bondade över att vi båda är vänster och att jag demonstrerade mot Israels ockupation av Palestina när jag var yngre och han la till mig på facebook och allt. För han har jobbat för Röda korset i konfliktområden (vilket är en organisation jag är tveksam till då de fick såå mycket pengar för att återuppbygga Haiti efter 2010 men knappt åstadkom något) och skulle ha en föreläsning om saken vilken han bjöd in mig till. Jag tänkte att det kunde vara intressant, han har ändå varit i mitten av konflikterna och sett mycket så jag tackade ja. Och förra lördagen gick jag på min lediga dag upp halv sju för att åka till universitetet UBC för det var tydligen inte bara en föreläsning utan höll på hela dagen. Jag kommer dit och upptäcker att alla andra som är där går sista året i high school och är 17 år gamla. De är där via skolan medan jag är inbjuden via Nasser. Jag bara "ah okej" och går till två olika föreläsningar, som är mer som lektioner i skolan. De är väl helt okej men inget nytt. Sen blir det lunch. Och Nasser hittar mig och vi snackar lite och på nåt sätt kommer vi in på ämnet ålder och han frågar om "eftersom du jobbar och umgås mest med äldre efter vad jag har sett, känner du att du har mer gemensamt med äldre?". Jag förstår inte vad han menar eller vart han vill komma med frågan, han har sett två av de jag jobbar med och de är 22 och 23 (de flesta på kontoret är 19-25), men jag vill inte skapa dålig stämning så jag håller med (dumt, vadå inte säga sin riktiga åsikt).Sen säger vi hejdå och efter lunch är det dags för hans föreläsning. Den är väldigt dålig faktist. Ingen struktur och han pratar mycket siffror om Röda korset och väldigt lite om sina upplevelser. Helt ärligt fick jag jobba hårt för att hålla mig vaken. Efter föreläsningen bestämmer jag mig för att det är dags att lämna UBC och skippa de två sista timmarna och går fram till Nasser och tackar för inbjudan (för att jag är artig) och han följer mig en bit och liksom tar sats och sen bara "Hade det varit lugnt om jag bjöd ut dig nån gång?" och jag blir helt chockad och bara "Ah absolut kul!!!!" och typ springer därifrån. Sedan dess har jag blivit hembjuden till honom två gånger och jag har tackat nej med en ursäkt båda gångerna. Grejen är att det är mitt jobb att bonda med folk, för om de tycker om mig är det mycket större chans att de vill förändra världen med mig. Och att de litar på mig tillräckligt mycket för att ge ut sitt kreditkortsnummer och så vidare. Och ibland förstår folk inte det och tror att vi är soulmates på riktigt och borde dejta. Det är intressant. Och jag har börjat simma. Vilket jag aldrig någonsin gjort. Men det ligger en simhall fem minuter från mitt hus så nu kör jag en timme fram och tillbaka i en 25-metersbassäng och känner mig som min mamma för det är det hon brukar göra. Jag har även på mig polotröjor och bor i kollektiv, precis som hon när hon var yngre. Så jag är nog faktiskt min mamma. Hon är dock en av de bästa människor jag känner så det är helt okej. Så nu har jag simmat tre gånger på en vecka. Jag gör ofta så. Jag hittar nåt nytt jag vill göra och gör det jättejättemycket i några veckor och sedan aldrig igen så vi får se hur länge det här håller i sig. En sak som Kanada gör bra är att de har ljummet vatten i bassängen! Jag fryser inte alls. Älskar det.Och så att det är december. Det betyder julkalendern. Jag har sett alla julkalendrar utom en - det året då jag tyckte det var "barnsligt" - och om någon skulle förhöra mig tror jag att jag hade kunnat räkna upp nästan allihop med rätt årtal. Jag tycker det är så himla himla mysigt att kolla på den varje frukost och december är en bra månad.