Mötte två amerikaner idag som försöker flytta till Vancouver

De var sjukt trevliga. En mamma och hennes dotter, båda jobbar som high school-lärare. De har velat lämna ett bra tag nu och sedan nionde november är de mer inne på det än någonsin. Dottern skulle få sitt visum genom att plugga och mamman visste inte än. Det är blandade åsikter här, många kanadensare tycker synd om amerikanerna medan andra säger "Ah de har ju knappt tagit emot några politiska flyktingar så nu kan de väl ta hand om sin egen skit". Dock är väl de som vill flytta de som hade sagt ja till att ta emot flyktingar också så det är ju inte rättvist. Och hat föder hat och så vidare. Vi får väl se vad som händer.Förra helgen var jag på en demonstration mot en oljeledning. När Kanadas premiärminister Justin Trudeau blev vald för ett år sedan lovade han att satsa på miljön. Nu är det han som har det avgörande ordet om ifall den här ledningen kommer att byggas eller inte och beslutet tas i december. Den skulle sträcka sig över 1000 kilometer, från Alberta till Vancouver. Genom First Nations land, över vatten, genom skog och alltså olja är inte framtiden. När den börjar läcka (för alla de här tusen kilometrerna kommer inte attt övervakas och underhållas dagligen) kommer den här oljan att förgifta vatten och mark. Bara sedan 2011 har Kanada haft ca åtta oljerelaterade läckage. Så nej, vi vill inte att ledningen ska byggas. Jag gick med dessa tre människor. Det är Owen (Roisins pojkvän), Brittany och Roisin (arbetskamrater och även vänner) Annars då. Jobbet går svinbra för tillfället, Plan International-teamet är nedbantat till tre människor: Winnie, Brittany och jag, då Roisin lämnade oss för Rädda Barnen den här veckan. Nästa vecka får vi tre människor från deras team dock så det blir nice. Winnie är min coach. Hon var den som lärde upp mig och den som leder vårt crew varje dag. Idag berättade hon för mig att första dagen när jag kom in för att jobba förstod hon inte vad jag sa pga mitt svenska uttal. Så hon konsulterade sin chef och frågade om hon ens skulle ge mig en chans - hur skulle människor på gatan någonsin vilja ge mig sin tid och sina donationer om de inte fattade vad jag sa. Grejen är att jag har svinbra ordforråd och grammatik, jag skämtar inte. Jag har svensk brytning dock, jag kollade väl inte tillräckligt på film när jag var yngre haha. I vilket fall sa chefen att det var upp till henne men att eftersom jag hade lärt mig hela min utläggning om flyktingkrisen utantill tyckte hon att jag kunde få testa i alla fall. Så nära var det alltså att de skickade hem mig innan jag ens hade börjat haha. Jag var rädd för Winnie den första månaden eller så. Hon är välidgt hård, och väldigt duktig på sitt jobb. Hon är lite blyg egentligen men det tror en inte, jag trodde att hon hatade mig. Ibland har vi check-ins med vår manager Aislyn för att hon ska se hur det går för oss och om vi behöver stöd i något och när hon frågade hur det var, detta var i oktober någon gång, erkände jag att jag var lite rädd. Och typ en vecka senare frågade Winnie mig om saken. Jag bara "Jo men lite, var det Aislyn som berättade det eller?" och hon sa "Nej, det är en känsla jag fått bara". Klart Aislyn hade sagt det till henne men det var faktiskt bra, för Winnie förstod mig bättre och varför jag inte presterade bra när jag jobbade i par med henne och vi fick pratat om saken och jag blev mer bekväm. Och kolla var jag är idag, så himla bra på mitt jobb. Nej men på riktigt, livet är bra just nu. Brittany, Winnie och jag har sjukt kul på gatan. jag berättade för ett tag sen att "min vän säger att jag har en unik dansstil" och Brittany har numera sagt att hon förstår varför och det är helt okej. Dålig kvalite på bilden men jag åt etiopisk mat och var jätteglad