Och jobbet

En vecka in i september blev jag anställd på Public Outreach. För att jag är bäst. PO är en organisation som startade upp i Kanada för att hjälpa välgörenhetsorganisationer att få fler privatpersoner involverande. Finns numera även i Australien och eventuellt i USA med, är inte säker. Jag fick en intervju där för att jag min tredje dag efter att jag kom tillbaka i augusti vandrade på gatan med CVn i handen och två killar i rosa Plan International-västar ropade över mig. De bara "hey är det där CVn? Kom ett slag!" De frågade om jag visste vilka Plan var och jag har haft ett fadderbarn genom dem i några år så jag sa ja. Och de ville att jag skulle jobba för dem. Och jag var väldigt tveksam för jag var i kontakt med PO redan i januari, visste vad de gjorde, och hade inte planerat att jobba utomhus på gatan. Men jag snackade med killarna, Tanner och Luc, och de satte upp mig för en intervju. Jag var fullt inställd på att inte ens gå på intervjuen men sen hängde jag rätt mycket med en i communitiet som snart skulle lämna Kanada och därför inte heller jobbade. Och jag berättade vad som hänt och han bara "Jag jobbade för dem en vecka i somras alltså du måste testa!!!!" Han berättade att alla som jobbar där är runt 20-25 och vill rädda världen. Att det är svinkul och att en lär sig jättemycket. Han hade gjort testveckan men sedan inte blivit anställd, för att han inte lyckades signa upp någon. Det är det jobbet går ut på. Att stoppa folk på gatan, prata med dem, och få dem att "skaffa" ett fadderbarn genom Plan. Och det är inte det lättaste att först få en person att stanna för dig och sedan få hen att bry sig tillräckligt om det du säger för att donera varje månad till en organisation hen kanske aldrig hört om förut. Men jag är så himla himla glad att jag tog chansen och jobbet, för Plan ger människor möjligheten till ett liv de aldrig hade fått annars och hallå hur nice är det inte att jag är en del av det. Jag tänker berätta lite vad jag pratar om med mina 'podos', mina potentiella givare, för jag tror verkligen på Plan och att det är vår skyldighet att bidra. Att du har någonstans att bo, har kläder på dig och mat i kylen betyder att du tillhör världens rikaste tredjedel. Om du dessutom kan ta en lunch ute på stan utan att fundera över saken alltför mycket är du redan uppe i de rikaste topprocenten. Det betyder att du har mer makt än du tror. Just nu är det 62 miljoner flickor som inte går i skolan. Vilken sorts framtid har en människa om hon inte ens kan läsa eller räkna ordentligt? 62 miljoner flickor går en osäker framtid till mötes. Tänk om en svensk tjej skulle sluta skolan när hon var åtta år gammal. Eller tolv. Det händer inte. För i Sverige lever vi inte under gränsen för extrem fattigdom. Många av de här familjerna lever på under en amerikansk dollar om dagen per person och har inte råd att låta sina barn gå i skolan. Att pojkar prioriteras är en annan anledning till att flickorna stannar hemma och så barnäktenskap. 15 miljoner flickor yngre än 16 år gamla gifts bort varjeår. En varannan sekund. Ett barn varannan sekund som nu kommer att ha en vuxen man och förväntas föda egna barn så fort hon får sin första mens. Hon blir ifråntagen valet om sin framtid och rätten till sin kropp. Plan jobbar mot detta. Bland annat. För att det är dags att investera i tjejer och kvinnor nu och för att det är en mänsklig rättighet med vatten mat och utbildning men fortfarande är inte det en verklighet. Ett av Plans program, som går ut på att en skoldag för en tjej är lika med att hon tar med mat hem till hela familjen, har givit 40 miljoner tjejer chansen att stanna i skolan de senaste tio åren. Och hur finansieras det? Genom vanliga människor som är villiga att donera några kronor om dagen. Vi behöver inte ge upp en enda av våra bekvämligheter för att göra jorden till en bättre plats. Jag länkar Plans hemsida. För att det tar två minuter att bli involverad och det förändrar liv. https://plansverige.org/ Och ja människorna som jobbar på PO är grymma. Så smarta och coola och alla är insatta i världsfrågor och typ halva kontoret är veganer också. Och vi går och fikar eller dricker öl ibland på fritiden och ja det är nog den bästa arbetsplatsen jag kunde ha. Sen är det väldigt mentalt påfrestande också. Att prata med så många människor varje dag och försöka få dem att hjälpa till att rädda världen och de flesta säger nej. Då tappar jag hoppet om livet. Sen kommer en vacker människa och signar upp för att bli fadder och varje gång känns det ganska fantastiskt. Har så hög puls varje gång jag fyller i formuläret och det är svinnervöst när jag kommer till delen "ahkör du konto eller kreditkort?" för tänk om människan ändrar sig när vi kommer till att de ska lämna sina bankuppgifter. Och sen när det äntligen gått igenom är jag mentalt uttömd. Jag har några välkomst-paketsom jag burit runt i min väska i fyra veckor för jag glömmer ge ut dem varje gång. Men ah mitt mående beror en del på hur det går på jobbet. Om jag har nollat en dag är det oftast en dålig dag. Försöker komma bort från det, jag är bra oavsett hur jag presterar osv. Men vad säger ni människor, rädda världen tillsammans med mig eller vadå? (Jag länkar igen)https://plansverige.org/