Om en lördag

Först: Var på Woman's March i lördags, i samband med att Trump installerades som president, för att visa att vi ser honom och inte accepterar hans bullshit. Det var så fint! Och så peppande! Att demonstrera är en så häftig känsla, att tåga tillsammans med tusentals människor för en gemensam sak. Jag glömde kameran så bilderna kommer från människorna i facebook-eventet. Men jag ska inte ljuga. Världen omkring gör mig även så himla sjukt rädd. Jag lever jättegärna i min lilla feministiska bubbla med bloggare, poddar facebookgrupper och nyhetssidor som står på samma sida som jag här i världen. Jag avfärdar helst alla konservativa/hatiska/rasister som jag stöter på som omoderna. Och tänker att den generationen kommer att dö ut och att vi som är unga och smarta kommer att ta över. Men det är väldigt specifikt Sverige och framför allt mina egna kretsar jag tittar på då. Jag är fullt medveten om att Sverige har många problem, ta mig inte fel, och att klassamhället är lika starkt som alltid. Men jag ser mer fattigdom här. Så många familjer som är utslagna och så många ungdomar som inte ser någon som helst framtid för sig själva utan hamnar på gatan i ett knarkberoende. Eller i ett jobb som aldrig kommer att betala tillräckligt bra för att de ska kunna leva ett bra liv eller plugga på universitetet. Minimilönen här är 65 kronor innan skatt.. Och då är detta Kanada, som ändå är ett av världens mer priveligerade länder. I USA är det miljoner och miljoner människor som lever i ren fattigdom. Och sen ska vi inte ens börja prata om utvecklingsländer... Och sen har Syrien en sjuk regim, Turkiets president håller på ändra lagar där för att stärka sin makt och inskränka rättigheter, Trump som sagt, Daesh, Putin, Burundi har ett inbördeskrig som vi inte ens pratar om och jag mötte en man från Saudiarabien häromdagen som berättade att lagen där säger att kvinnor inte får lämna huset ensamma. Och så vidare. Dock: att se människor av alla åldrar som alla bryr sig gör mig hoppfull. Allt från pensionärsgängen, som är minst lika taggade som alla andra, till de små barnen. Det som gjorde mig så himla himla glad var att se dem. Med sina skyltar.  Vilken framtid de har framför sig. Deras föräldrar kommer uppfostra dem till människor med sjukt bra självkänsla och de har alla verktyg för att göra den här världen till en bättre plats. Det finns studier på att om 3.5-5% av en befolkning tror tillräckligt starkt på och jobbar för en positiv förändring kommer resten av folket följa efter. Lyssna på klimatforskaren Johan Rockströms Sommarprat fran 2015 vetja Och jag tror att i både Kanada och Sverige är betydligt mer än fem procent vettiga. (Till exempel fick Feministiskt Initiativ 3.2% 2014. Så vi är tillräckligt många för en feministisk revolution). Så om vi bara faktiskt tar action i stället gör att bli paralyserade kan vi få en positiv utveckling. Här är lite fakta som vi inte pratar om. -År 1990 levde 1.9 biljoner människor i extrem fattigdom. 2015, med två biljoner fler människor på jorden, var siffran 840 miljoner.-1990 dog 12 miljoner barn yngre än fem varje år av orsaker som går att förhindra så som diarré, svält, malaria. 2015 var det sex miljoner.-Mödradödligheten har gatt ner 45% globalt sedan 1990 och 1.9 biljoner fler människor har tillgång till rent vatten.-Det är fler kvinnor än någonsin förr i parlament och regeringar och aldrig har fler barn gått i skolan. Så världen blir faktiskt en bättre plats. Och jag är så glad att jag lever nu och inte för hundra eller ens trettio år sedan. För jag har på pappret alla samma rättigheter som män i Sverige. Jag kan plugga var jag vill och jag kan resa. Jag kan ligga med vem jag vill. Jag kan uttrycka mina åsikter fritt. Frågan är: När vi kollar tillbaka på 2010-talet när vi är gamla. När vi ser hur världen ser ut om till exempel femtio år. Hur vill vi minnas oss själva? För ärligt talat, det kanske aldrig kommer kännas som "rätt tid" att göra något. Vi kommer alltid ha en ursäkt: vi pluggar, jobbet tar all tid, vi har ont om pengar, vi vill resa, vi har en familj att ta hand om och så vidare. Testa att göra något idag, se hur det funkar. Det värsta som kan hända är att du måste sluta och då har du i alla fall försökt. Förslag: Gå med i en förening eller ett parti, ge till en organisation, köp endast fair trade-kläder, rösta med dina pengar dvs köp produkter som gjordes under schyssta förhållanden, ta ställning, ta debatten. Och tänk så här: om vi levde i extrem fattigdom/ flydde från ett inbördeskrig i Sverige/ inte behandlades som människor på grund av kön/etnicitet/sexualitet/osv. Och vi visste att det fanns människor som faktiskt hade alla möjligheter att hjälpa oss men valde att inte göra det. Vad hade vi tänkt? Jag vet att jag ofta pratar om detta men jag tänker jättemycket på sånt här just nu. Bidra med det du själv kan, för jag tror på vår generation. Så när vi tittar tillbaka om femtio år då ingen längre dör från malaria eller diarré och alla barn går i skolan. När alla får rimlig lön för sitt jobb, även i Bangladesh och Kina. När alla könsidentiteter, sexualiteter och etniciteter behandlas jämlikt. Då kan vi säga att vi var en del av den förändringen.