Ska nog äta pizza ikväll älskar mitt liv

Tips 101 för självförtroende-boost: Var med på nybörjar-snowboardlektioner där de andra inte kan svänga än och bara sug åt dig av deras imponerade blickar och instruktörens beröm. Jag har gjort det tre gånger nu och jag tror alltid att jag är en stjärna när jag lämnar. Jättetrevlig grej. I lördags var jag på nybörjarplus-lektion faktiskt och för första gången innehöll lektionen information om hur en faktiskt gör för att svänga. Och allt blev plötsligt jättemycket enklare, jag hade aldrig fattat att jag ska vrida knät också. Instruktören sa att jag inte ska gå på fler nybörjarlektioner nu. Att nästa gång får jag ta en intermediate-lektion och jag är inte jättetaggad på det då jag misstänker att jag plötsligt kommer att vara en medelmåtta men vad ska en göra. En sak! Jag har kommit på att jag kan hålla kvar i liften när det är avstigning för att låta de andra åka innan och så kan jag styra mig själv istället för att bli ivägputtad via knävecken. Ja, jag känner mig extremt intelligent som insåg detta och jag har ramlat eller krockat exakt noll gånger sedan jag började med denna teknik aka Avstigning 2.0. Succé. Jobbet då. December var en extremt tuff månad för mig på Public Outreach. Jag gick ner till tre dagar i veckan som sagt och sedan dess har knappt något funkat. För första gången har jag haft problem med att få folk att stanna för mig och sedan efter det, att ge mig mer än en minut. Det har väl med kylan att göra, men att andra på kontoret fortfarande gjort bra ifrån sig säger ju att det inte är vädret eller människorna som är det stora problemet utan min prestation. Ledarskapet har inte fungerat i vårt team heller men i fredags hade jag möte med hon som leder kontoret och hon hörde min nya pitch, som jag inte hade använt på gatan än, och hon sa "kör!". Och jag gick ut och den första jag drog den för signade upp och sponsrar nu. Och idag var min första dag den här veckan, och det var det tre som sa ja! En visade sig vara 19 år gammal, dvs för ung, en skulle hämta sitt kreditkort men kom inte tillbaks i tid (så han kanske ljög) och en signade upp. Så en bra dag. Och vi har switchat ledare i gruppen. Så nu tänker jag att januari blir min månad. Cypress-jobbet är jätteenkelt, ge folk maten de vill ha liksom. Och ganska tråkigt. Det jag inte gillar med att jobba med mat är att köket ska städas varje dag. Det blir så extremt skitigt och det är artonhundra olika grytor, tallrikar och formar och sen när allt är rent vet en att samma sak ska upprepas dagen efter. Nej, jag gillar inte det. Men ah det är fett enkelt och bara två dagar i veckan och jag åker snowboard halva dagen så det är värt det. Dock: I restaurangköket är folk inte direkt politiskt korrekta. Förra veckan fick jag på samma dag höra en kille bli "hånad" genom att bli kallad tjej, blev tillsagd att le minst fyra gånger av dishwashern, och en av mina överordnade sa att i framtiden ska de bara anställa "snygga svenska tjejer". Första situationen gör mig så trött. För om en, på riktigt, tänker efter vad det är en säger är det följande:"Jag kommer att förminska dig genom att säga att du är en kvinna, och det är en förolämpning för kvinnor är sämre." Och detta är ju så himla vanligt med, jag kan inte räkna antalet gånger jag hört folk säga det. Och om någon tänker kontra med "det är en förolämpning för en kvinna att bli kallad manlig med" vill jag att du funderar på antalet gånger du hört respektive sak sägas (och vem det är som säger det. (Ja oftast killar och män i båda fallen)). Och sedan vill jag givetvis att vi lägger ner alla förolämpningar kopplade till kön på en gång. Andra situationen: Jag är fullt med på att det är en bra grej att le när en handskas med kunder. Vilket jag gör. Vanligtvis när jag jobbar är jag på gott humör och ler och småpratar med alla, även när jag inte är vid fronten utan i köket. Den här dagen var jag sjukt trött och när jag var ute i köket och hämtade något gjorde jag liksom bara min grej. Och första gången han sa till mig svarade jag helt enkelt att jag var trött. De nästa tre gångerna blev jag bara mer trött. För att "le" är det kvinnor i alla tider har blivit tillsagda av män. För det gör oss "snyggare", "skapar god stämning" och är "trevligare mot alla". För kvinnors viktigaste uppgift är givetvis att behaga män. Och, jag menar, det verkade väl mindre troligt att vi skulle ge oss ut och starta en demonstration för till exempel rösträtt, lika lön, eller varför inte grundläggande mänskliga rättigheter om vi ler och är ofarliga. Det jag vill komma till är att det finns en stark historisk koppling med att män säger till kvinnor att le. Så gör inte det. Situation nummer tre: Min tyske arbetskamrat höll på att skrubba något och vår boss tyckte att han gjorde ett bra jobb och kommenterade till sin medarbetare att han i fortsättningen endast ska anställa tyskar. Och han tycker om mig, så sen tillade han "och svenskar". Varav hans vän svarar att det bara ska  vara "hot Swedish girls" och behöver jag ens förklara varför det inte är okej? Super-objektifierande. Grejen är att jag är säker på att de här tre inte funderade en sekund på detta i efterhand, för jag tror inte att de ens vet att det de sa är problematiskt. Ärligt talat tycker jag att det är allas ansvar att fundera över sina priveliger oavsett om det är vit/straight/cis/man/osv och sedan anpassa sig och vara en god allierad med de som inte är i samma sits. Men jag vet att verkligheten inte ser ut så. Den här gången valde jag att inte ens säga något. För min erfarenhet är att folk, om en inte redan är vän med dem, inte tar det bra. Och jag ville inte skapa dålig stämning. Men sedan dess har jag funderat och kommit fram till att jag faktiskt inte kunde bry mig mindre om vad de här männen tycker om mig. Så från och med nu ska jag inte hålla käften, jag ska säga vad jag tycker. På ett lugnt, icke anklagande sätt så att förhoppningsvis ingen blir arg utan bara får nya insikter. För hur ska världen kunna ändras om folk inte ens vet vilka förtryck de upprätthåller. Fortsättning följer med hur det går.