Vad lever vi för?

Vad lever vi för? Vad letar jag efter? Vad kämpar vi för? Behöver jag kämpa? Ändras takten på livet i förhållande till min stressnivå? Om jag lugnar ner nervsystemet - lugnar då livet ner sig? Tänk om vi fått allt om bakfoten? Jag skaffar billigare boende, flyttar ut på vischan, går ner i tid, jobbar halvtid hemifrån. Kan vi inte bo fler ihop? Varför bor jag själv? När slutade vi ta hand om varandra? När försvann närheten, empatin, känsligheten? Varför ser vi inte varandra? Varför lever vi isär? Eller är det bara jag som känner så här? Tänk om allt ändå bara är en illusion? Tänk om hela min verklighet förändras utifrån mina känslor (dvs tankar) i min kropp? Att inget egentligen finns, ett Matrix -då är ju även döden en illusion. Om vi tar bort rädslan, vad finns kvar då? Liv?  Tänk om den sura tanten på ICA bara är en reflektion på mitt dåliga humör. Tänk om mina barn skol-strejkar för att jag ska ta det lugnare eller tänk om dom vägrar gå till skolan för att jag och mitt x ska lära oss samarbeta - tänk om jag bara får dom kärlekspartners som jag innerst inne känner att jag förtjänar. Tänk om allt är ett inre lärande. Tänk om.  Varför känner människor motstånd i att leka med sina barn. Tänk om det är dom som sitter på alla svar? Tänk om det är i leken vi läker och hittar alla svar.Tänk om vi förstör barnen genom att ge dom våra ärvda strukturer?  Jag vill se det barnen ser - bortom alla skapade moln som grumlar upp min lycka, alla dessa "tanke-moln" som jag trott va sanna och reagerat på. Vad tror ni händer när man lägger dom som bakgrundsmusik istället för att ta dom på allvar? Förändras min syn på alla runt omkring då - om tankarna om andra människor inte är sanna. Att det är mitt. Varför ser just du något i mig som ingen annan ser? Är det för att just du är speciell? Eller är vi alla lika fast med olika tankar skapade av erfarenheter som inte längre existerar i detta nu. Jag vill känna doften av gräs, grus, hoppa i vattenpölar, sätta mig naken på balkongen och frysa för att sen krypa in under dun-täcket igen. Det är det som är livet. Att känna kostar ingenting. Men vilka känslor väljer vi att agera på? Känslorna är dina och hittas inte i någon/något annat. Det är i din kropp det känns. Du kan känna precis allt det där från soffan om du jobbar upp din fantasi lite. Våga gå utanför normen, bortom strukturer. Det är där det händer.  Ta bort all skuld och skam som inte hör hemma i våra kroppar dessa påhittade tankar från nån gammal släkting som ligger nedärvt i vårt släktträd. Framför allt agera inte när du inte är ditt bästa jag. Det inre lugnet är där ständigt bakom molnen, där är himlen alltid blå. Skingra tankarna, tänk om, så att den blåa himlen har möjlighet att visa sig. Världen utanför förändras i takten av att ditt inre gör det. Alltså missförstå mig inte, världen är alltid densamma. skillnaden är vårt perspektiv och förhållningssätt till den. Jag vill inte sitta där om 30 år och känna att jag missade livet pga av flykt i den yttre världen. Tiden är NU! Kolla era partners, familjemedlemmar in i ögonen. Länge. Vad händer? Vad kommer upp? Köp blommor. Säg att ni älskar varandra, prata, le, visa tålamod och förståelse för allas olikheter. Det du retar dig på är dina tankar. Utan dina tankar om något/någon finns det ingen irritation. Tala om vad ni tycker och tänker men gör det när ni mår bra. Inte när ni är på botten - för där finns inte sanningen. Förklara från hjärtat inte från reptilhjärnan. Vi är alla olika aspekter av varandra och det finns enligt mig en lärdom i varje möte.  Allt och alla är lika bra och vi är som en stor gottepåse av olika smaker och nyanser. Ingen är bättre eller sämre än nån annan. Det är bara våra ego som går runt och tror på att vi är den mask vi skapat. Egot är enligt mig inlärda strukturer/tankar som jag valt att tro på. Tänk om inga tankar är på riktig? Våga lämna förhållanden för att kolla vem ni är utan någon som ni tror är er trygghet. Tänk om även dom bara är ett omedvetet mönster? Vem är ni/jag bakom den masken av medberoende som så många av oss bär.  Vad händer när man får insikten att Jag ÄR omständigheterna. Omständigheter som skapats av reaktioner i kroppen när jag inte varit på topp. ALLT kan upplevas. Ensamhet, lycka, kärlek, sorg. Njut över att ni har en kropp med känslor. Det är med tankarna man styr vilken upplevelse man har här på jorden. När man förstått det blir livet en ändå möjlighet. Öppna upp kroppen ännu mer och bara va. Känn smärtan, friheten, solen, lyssna på fåglarna, ta av er skorna å vandra bland hundskiten i gräset. NJUT.  Framförallt. Lär av era barn, se dom som gurus, lärare ja vad som ni resonerar med för dom kan sååå mycket saker som vi behöver lära oss som vi glömt längst med vägen. Å tro inte att det är rikedom i den yttre världen är vägen till lycka - utan er självkärlek är den inget värd. Man kan va lika ensam och deprimerad i ett slott som en koja. Att konsumera saker är tillfällig lycka och varar en kort stund - att lära sig älska sig själv och döda sitt ego och sin föreställning att just mina tankar om andra är dom rätta - det ger en lycka inifrån. Jag är där ibland. Min vision är att alltid vara där.