Personliga tankar - öppet & ärligt inlägg

Idag var vi och åt mat hos svärfar, där var också svåger och svägerskan med sin söta nyfödda bebis samt deras 2 åring. Det kom på samtal när vi åkte därifrån att man förundras över hur småbarnsföräldrar orkar. Jag är imponerad av hur man får vardagen att gå ihop med för lite sömn, barn som inte sover eller vill äta tex. Det ska skyndas till dagis/skolan, kläderna ska på, det personliga schemat ska synka sen stressa hem efter en tung arbetsdag för att hämta barnen, göra middag, göra läxor, nattning osv. Det jag får höra av majoriteten av föräldrar jag pratat är med är att självklart är det tufft, men barnen är så värda det i slutändan. För dom är barnen allt och utan barn har livet ingen mening alls. Det är bra att det finns folk som tänker så, för annars hade vi aldrig kommit framåt på vår jord och utvecklats om människor inte ville föda barn. Jag är en av de få kvinnor som inte vill har barn, jag har aldrig önskat det eller funnit en längtan.  Det har funnits tider i mitt liv där allt har varit synkat, ni vet med jobb, make och bostad. Vi hade alla förutsättningar för att skaffa barn men jag ville inte, han frågade flera gånger men jag sa nej. Han trodde att jag skulle ändra mig men nu har det gått 10 år sen jag känt den känslan och inget har förändrats. När jag var 22 år gammal hittade jag något som skulle bli en lång tankeställare i mitt liv senare, jag satt och läste på nätet och fann en sida att man som kvinna kunde sterilisera sig i Sverige om man inte ville få barn eller inte hade förutsättningarna för barn. Jag minns att jag berättade det för min dåvarande sambo, att det är något jag vill göra i framtiden. ( Man måste vara 25 år gammal eller ha ett intyg från socialstyrelsen för att få göra det, samt genomgå ett psykologisk samtal) Men i alla fall, jag berättade det för honom på kvällen när jag samlat lite mod, jag tyckte det var ett laddat ämne att tala om för att jag visste att han ville ha barn i framtiden. När jag väl kläcker ur min önskan, skrattar han åt mig och viftar bort det som ett skämt. Jag blev oerhört kränkt och sårad av bemötande han gjorde. Men sen bestämde jag mig att när fyllt 25 år ska jag genomföra det. När jag väl fyllde 25 år hade livet tagit sig en tvär vändning och jag var frånskild. Jag lade allt på paus men pratade men min vän om det, min vän som senare skulle bli min sambo och fasta pelare i livet. Han stöttar mig men tyckte att jag skulle vänta. Det är 3 år sedan och nu är det kommet. Jag har fixat tid och det känns helt rätt att göra det här, anledningen till att jag skriver om det är för att låta andra läsa och förstå, att andra i samma tankebana ska veta att det finns alternativ och slippa trycka piller livet ut. Jag har gjort det i 11 år och är trött på att fylla min kropp men sånt, ha ett humör som är upponer och få en balas i livet. Det är ett privat ämne men jag vill lyfta det för andra som känner som jag. Jag länkar här ett grymt inlägg från en blogg jag hittade, känns som att jag skrivit inlägget men hennes tankar hur hon beskriver hur det var för henne samt hur ingreppet gick till och tiden efter.  https://ugglefot.blogspot.com/...