Skolgången med mobbning del 1

Mer och mer kommer mina minnen fram, ifrån skolan och all mobbning. Misshandlad både psykisk och fysiskt. Alla ord, slag och ensamheten. Känna sig oälskad och oönskad. Både av få lärare men av många elever. Den stora klumpen i magen när det var dags för att gå till skolan. Jag minns inte mycket ifrån tiden på grundskolan. Men mer och mer kommer vissa minnesbilder tillbaka. Alla slag, ord och hatet emot mig. Utfrysningen ingen såg en, man vandrade runt som ett spöke som ingen ser. Att frysas ut var det värsta, då ingen såg mig.  Minns hur ont slagen gjorde, höra deras skratt i huvudet. Hur jag blev jagad och sen slagen. Hånad och spottad på. Minns en idrottslektion, dom hade sprayat parfym och skyllde på mig. Liten som jag var kom den stora killen med en rejäl övervikt emot mig. Ramlar och han sätter sig på mig och tar stryptag. Jag trodde jag skulle dö, men läraren kommer och säger "sluta lek nu". En annan gång var jag i omklädningsrumet för dricka vatten. Hör hur några äldre elever kommer. Smäller igen dörren men dom skriker och gör allt för komma in och kunna skada mig. Jag släpper dörren kutar in på toan och låser. Dom försöker få upp låset men jag vinner kampen. Jag var så rädd, tårarna sprutar och det blir svårt och andas. Allt var mitt fel enligt min lärare på Vallaskolan. Att jag var bråkig fick jag höra. Att jag var stökig, att jag var iq befriad. Min lärare P sa att det inte skulle gå bra för mig i vuxen ålder, att jag skulle få IG/F i betyg. Att jag inte hade fokus på lektionerna i slutet av dagen.Ända läraren som gav mig positiv kritik, var min musiklärare. Han tog mig för den jag var då. På utvecklingssamtal får man höra att man knappt fyller kriterierna, men i musik fanns det vara positiva saker. Det är hemskt när en lärare inte tror på sin elev. Att man anses som störade, jobbig och bara bråkig.En som verkligen räddade mig på den vidriga skolan var han som jobbade i biblioteket. Han tog mig för den jag är. Gav mig sakerna man fick i tidningarna dom beställde. Han lät mig gömma mig under skrivbordet när mina mobbare skulle skada mig. Han skyddade mig. Jag tror inte idag att Jan lever, vi flyttade sen. Fick hans adress men den kom bort i flytten. Jag önskar att jag som vuxen kunde tacka han för allt han gjorde för mig som barn. Hur jag kände mig trygg och säker. Hur han såg mig som vilken annan som helst oavsett min diagnos. Fick ADHD tidigt, men 2013 tog om bort den och sa att jag fått fel diagnos. Men det hör inte hit.När han sen fick jobbet på en fin privatskola i Stockholm försvann det tryggaste jag hade på skolan. Jag vart ensam och panikslagen.Nu kunde ingen rädda mig. Ingen skyddade mig. Jag var helt ensam. Har sån svårt separationsångest. Hatad av eleverna och lärarna, ensam på rasterna. Paniken på lunch rasten. Gömde mig under en läktare, där kom ingen åt mig, man fick verkligen vara liten för man skulle först under, sen över kanten och sen sista steget var under igen. Där kom ingen åt mig, där var jag trygg.Fortsettning kommer när jag klarar av att prata mer om detta med skolgången jag hade. Det dara upp minnen jag inte har tänkt på, som kommer fram när jag skriver och tänker igenom allt.