Skolgången med mobbning del 2

Sist skrev jag inte klart om min skolgång med mobbning. Minns knappt något ifrån mobbingen. För jag tror min hjärna har ''glömt''. För det ska bli ''lättare'' i livet och inte se hela traumat jag upplevt. Jag har undanhållit så mycket, som bara jag vet. Jag har svårt att be om hjälp när jag mår dåligt. Varit så hela mitt liv.För jag vill klara mig själv och inte ta resurser andra behöver mer än mig. Så tillbaka till Vallaskolan (SÄMSTA) jag gått på. Min fröken var elak, hon sa att jag aldrig kommer få betyg i matte. Jag har väldigt svårt med siffror, har även det än. Fel diagnos med ADHA så vad gör idioten ? Säger'' Detta är Ida-Charlotte och hon har ADHD.Tack för den liksom, nu hade dom en till anledning att mobba mig. Jag minns hur ledsen jag var. När mamma berättade det att jag hade bröt jag ihop. Skolan kunde ändå bete sig. Så jag vart slagen, spottad på, utfrysning mm. Jag AVSKYR skolor pga av all mobbning och det har satt sina spår. Lite minnen är bättre efter jobbat på skolan.Så jag fick ofta utbrott för ingen fattade något. Jag blev även frustrerad när ingen lyssnade på mig och att jag då blev ett bråkbarn, Fast det var inte pga jag var elak emot andra. Utan ingen förstod mig, men 2016 fick jag diagnosen  asperger. Vilket man ser nu att inte var bråkig.Sen bytte jag skola till Kunskapsskolan, den skolan jobbar på ett helt annat sätt än andra skolor. Jag vart såklart mobbad där med. Det låter konstigt kändes bättre när dom slog till mig än ignorera mig helt totalt, osynligt spöke. Allt jag ville ha var äkta vänner och inte bara ett andrahandsval. Men när jag fick vara med så vart jag glad. Men ändå visste jag att i morgon skulle jag ej duga.Min skola hade hemkunskap och slöjd nere i Gammelby. Där var vi i fem dagar. Men det var ofta att ingen hade lusten att dela med mig. Jag ville bara passa in. Men blev aldrig att jag passa in. Jag avskyr när någon säger Ida för det gjorde mina mobbare och sa fula saker med Ida i början eller slutet. Jag sa till mig själv, jag ska bara leva tills jag är 16.Men räddningen var Lotta och Kim. Det min riktiga vänner som accepterade mig som den jag är. Men dom har jag fantastiska minnen. Men jag fick ett stipendium att åka till Tyskland med fyra andra i klassen. Så var där två nätter om jag mins rätt. Bara det att en föräldrar skulle med. När dom sa min mammas namn, förstördes allt. Nu skulle ju mamma se att dom inte var snälla emot mig. När dom tog bilder fick jag aldrig vara med, jag gick ensam i bakom alla. Det är verkligen bland det värsta jag har som trauman. Men min tyskalärare rädda mig, när hon skulle gå på mammaledighet så bröt jag ihop. Det var min trygga punkt för en lärare T fanns med för mig, hon bytte ifrån Kunskapsskolan 6-9:an (Nyköping). Men hon började på Kunskapssgymnasiet i Norrköping.Del tre kommer senare