älskade lilla vän

Det är så tungt ibland. När minnena kommer upp och man låter sig själv känna igen. När saknaden blir så stor att hjärtat värker och benen skakar. Jag vet att vi alla försöker hålla huvudet upp och bortse från allt hemskt som hände oss den vintern och framförallt vad stackars du fick gå igenom i din mörka ensamhet. Vi försöker kämpa vidare utan dig och efter alla dessa år så känns det faktiskt lite lite bättre. Tills jag står där och tittar ner på dig. Fan. Då kommer allting på en och samma gång. Ingen av oss kan förstå vad du gick igenom men jag kan ändå känna en sorts tröst när jag vet att vi alla gjorde det vi kunde. Vi var bara inte tillräcklig för att förstöra dina hjärnspöken, de talade högre än oss. Jag vet vad som hjälper mig. Jag håller mig ovan ytan och jag vet att du är stolt över mig. Du vill inte att nån av oss ska känna samma som dig, du vill att vi lever. Vi lever för dig. Bästa bästa du.