Hallå sluta gärna lilla hjärna

Det förbli en gåta. Om det jag tror är rätt eller om det som är rätt inte är som jag tror. Hah, ja. Det här med att ha en väldigt komplicerad hjärna tar avskyvärt mycket av både tid och kraft. När en handling producerar en tanke i min hjärna så börjar processen. Vad är handlingen till för? Vad betyder detta? Kan det vara av ren god ödmjukhet eller är det så att denna handling är pga något hemskt som tidigare hänt? Som att liksom maskera det som egentligen hänt. Ja, det här tar tid. Många gånger tänker jag just "varför", finns det någon anledning som inte är så uppenbar? Eller alltså, varför blir det så här just nu? Misstänksamt fortsätter jag. Folk kan helt enkelt inte vara snälla bara för att vara snälla eller hur? Och varför säger de så, gör så, ser på mig så osv. Det kan och är väldigt ofta jobbigt för mig att förstå varför för det är så enkelt att jag faktiskt blir misstänksam och inte litar på det jag ser, det kan faktiskt vara mer än så. Denna handling kan vara en uttänkt bra plan vars uppfinnare tänkt ut vad och hur de ska säga/göra så att den lurar mig till resultatet. Det kan helt enkelt inte vara så enkelt, eller hur? Det måste finnas någon baktanke, alla har något de vill ha- så är det bara. Så ja, det är jobbigt att vara just jag. Väldigt ofta. För jag kan inte lita på folk, jag kan inte lita på det jag ser, hör eller känner. Det går inte psykiskt att uppfatta och acceptera, min hjärna liksom vrider om hela historien till något egentligen bara jag tror. Ingenting är fakta. Endast det som de personer gör mot mig, det är fakta. Men varför? Nä. Jag kan inte lita på det. För då kommer det något som får mig att inse hur rätt jag ofta har och det skrämmer mig - min hjärna hade ju fasen rätt!! Så då börjar vi om, ingen tillit och en jävla baktanke till allting. Alltihopen. Önskar jag kunde sluta och bara lita på er. er. er igen.