Kroppen lyder någorlunda

Den här veckan har börjat bättre, kroppen lyder, åtminstone någorlunda. William behöver ta tåget tidigt, så är pendlingslivet och jag hakar på den rytmen för att ta vara på mina sista morgnar på ett  tag. Klockan ringer 05:30, ja det är den faktiska väckarklockan och inget telefonlarm trots att det såklart är ställt som backup. Han går upp och jag tänder lampor och ljus, brygger en kopp och lägger mig i sängen igen med boken. Att vakna så tidigt känns inte så svårt nu när det är vintertid, jag vill hålla fast i det att kunna få en extra timme på morgonen, kunna läsa tills jag blir less utan någon stress borde börja med dagens agenda. Just nu läser jag "Mitt ibland oss" av Evin Cerit, en bok som handlar om gängens verklighet, beställningsmorden, rädslan, familjerna och hur det är att leva utan ett liv. Tänkvärd, nyttig och viktig. En verklighet jag inte tidigare fått så pass tillgänglig inblick i och läser vidare nyfiken, förskräckt och sorgsen. Efter läsning och föreläsning så åkte jag igår till den stora möbelbutiken med klimpen (guldklimpen som jag även kallar vår bil), några sedan länge planerade inköp kom äntligen till skott. Att köra bil har blivit en allt högre tröskel för mig när jag haft flera års uppehåll, ända sedan jag började övningsköra och även när jag körde regelbundet var det något jag var obekväm med. Men jag vill inte känna mig begränsad av att jag inte vågar köra så jag tvingar mig ut, övningskör med mig själv och för varje gång känns det lite bättre, inte lika stor klump i magen trots att jag sitter på helspänn. Igår regnade dessutom så då vart det ännu mer utmaning, Livrädd för vattenplaning men också för bländande sol.  Dagarna upplevs vackra och mer meningsfulla, löven skiftar i sin färg och ligger snart på marken ihop med bären. Jag traskar omkring och försöker ta inn vyerna innan allt är i gråskala. Nu när jag vet hur tiden framför mig ser ut känner jag att jag kan ta vara på de här fria dagarna på ett annat sätt, känner mer struktur och samtidigt utrymme för njut. Allt jag gör görs inte längre med dåligt samvete över att jag borde kunna göra mer.  Mjo mer studier och sådär går ju alltid att göra men innan var det övermäktigt, mer av allt. Jag ska försöka ta tag i saker som jag vill, vara produktiv som såväl livsnjutande nu när kroppen lyder. Om jag vågar testa den genom att rulla igång med springandet är tveksamt ännu men förhoppningsvis.  Höststil är roligt, här är några bilder på plagg jag haft på min kropp. Gult, rostrött, brunt och grönt ska det vara! Vitt för att skapa kontrast och för att ha något att spilla på.  Dagen organiseras utifrån kläder. På morgonen är de mjuka, helst igelkottsbyxorna och raggsockar eller den stickade klänningen. Efter ett tag tas höstkostymen på och dagen blir mer av en dag. Tillfälliga rutiner rullar på, hemmafix, kvällskurs och stickning. Matlagning, städning och tvätt. Hudvård, vitaminer och kaffe. Tiden känns densamma men går trots allt framåt. Helgerna skiljer sig knappt från veckan men det är inget jag direkt vantrivs med. Samtidigt som den här tiden upplevs som ett vakuum, ett endaste långt lov med mycket att göra så tror jag att jag kommer minnas denna tiden som fin. Men jag saknar att känna mig meningsfull och att ha ställen jag förväntas att dyka upp på mer regelbundet, lite tyngd i skorna.