Tugga ord och sött om Vartannat

Tiden går och går, mina sista två jobbfria veckor har passerat och nya tider är komna. Även om det nya nu har börjat känns det fortfarande som väntans tider, jag har inte mitt första riktiga arbetspass fören 6e december. Trots det skruvade vi upp mörkläggningsgardinerna i sovrummet i helgen och jag försöker stålsätta mig för hur det kommer kännas att jobba natt igen. Det är svårt att föreställa sig hur allt kommer kännas att vara, känner att kraven på mig själv är höga att jag vill göra det bra, vill kunna vara den som de vill prata med och kunna anförtro sig till. Jag är rädd för nätterna, tröttheten och bakfyllan från utebliven sömn. Vad det kommer göra med min relation och mitt psyke, vad som kommer fungera och inte. Men jag försöker innerligt romantisera detta, äntligen ska jag få i princip ohindrat med tid för att läsa och sticka. Ta promenader och göra lugna mysiga aktiviteter. Det kommer bli tufft, men det kommer att ge, det är i det jag måste finna ljuset.  Jag har tagit in nya stadsdelar, tagit mig ann omålade hörn och försökt ljusnjuta på olika vis. I november månad är det tyvärr inte lika trevligt att läsa bänk ute som jag hade tänkt, en kall dryck och grådassig tillvaro förhöjde inte upplevelsen. Vill ge uteläsningen ett nytt försök när solen skiner och med något varmt på termos istället. Läsupplevelsen är det inget fel på, jag spar på sidorna för att jag inte vill att den ska ta slut, Stacken. Ser fram emot att få pladdra om den med bokklubben och hoppas de andra har varit lika fast vid karaktärsuppbyggnaen som jag har. Nu när sambon börjat läsa med kommer jag nog tvinga på honom Stacken med för att kunna pladdra än mer. Vad som hänt sedan sist är att jag är på språng igen. Tack kroppen för att jag får springa igen. Lätt är det inte. Betong i benen när jag rör mig fram över blöt asfalt med tung andning. Men trots det är jag glad att jag kan, att jag får. Jag vet att energin och kraften kommer komma tillbaka så småningom, jag saknar den, känner mig inte som mig själv när jag får träningsverk efter att ha gått upp på vinden några få vändor. Jag försöker släppa tanken om att jag måste komma tillbaka i hur det var förut, det känns toxist att jämföra mig med mitt forna jag som jag minns vara stark, snabb och ha mer energi. Men var det verkligen så? I den tiden strävade jag bara efter mer så som det är, att inte se hur långt man har kommit. Staycation, vilken grej det är. Som att resa utan att resa, minimal planering för maximal upplevelse av staden. Ett outnyttjad presentkort blev en hotellnatt på Stortorget, en del av stan som vi sällan besöker trots att det nog enligt många är vad som utgör själva stan. Högtidligt att knata dit, checka in och göra sin fin på hotellrum. Skulle ha ostronpremiär hade jag tänkt men det blev bara mat och sedan mätt. Får spara den exklusiva upplevelse till något annat firande. Det är inte ofta vi unnar oss på detta viset, att köpa dyr varmrätt och be servitrisen matcha vin till istället för att ta husets. Men med notan i hand blir det ingen vana. Från hotellet hade vi fin utsikt över fasad. Fin fasad med många detaljer, framförallt blå himmel. Hotelfrukosten var måttlig men trevlig, något mer ökad ålder gör att jag går igång mer och mer på frukost. När jag spatserar mellan gröttillbehören, varma drycker och olika sorters kakor får jag en kick. Vårt nya skafferi ger mig i och för sig en upplevelse som inte ligger långt ifrån. Efter hotell kan en strosa hem över kullersten till ljudet av blåsinstrument, peka på julkransar och vilka köpa allt. Komma hem kall och trött i benen, hälla upp lösgodis i en skål på magen och tugga ord och sött om vartannat.