DEL 4

> Läs introduktionen till detta inlägg här> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 här Hösten 2009 försökte jag bli frisk. Men jag var inte “där” än, jag ville men gav inte allt.Jag blev magsjuk två gånger på mindre än en månad. Min mage var kaos. Det var hemskt, jag kände mig ännu sämre och svagare. Jag försökte men inte tillräckligt mycket. Inbillade mig att jag inte kunde mer.Den julen tappade jag vikt igen. Jag skyllde på magsjukorna, vilket i och för sig hade ett finger med i spelet då jag var extra känslig redan innan, men det var också jag själv. Min syster konfronterade mig på julaftonskvällen, eller rättare sagt så påpekade hon bara att jag gått ned lika mycket igen. Jag hade taggarna utåt och reagerade starkt, för det var ju sant. Jag hade svikit dem och mig själv, igen.  Jag och mamma besökte BUP en gång i veckan där jag vägdes och fick prata med en psykolog.Psykologen friskförklarade mig direkt efter att jag uppnått min “målvikt”. Mamma fick panik.Jag var inte frisk. Mamma visste det och jag visste det. Ändå hade jag lyckats övertala psykologen om att jag var det. En till bieffekt av den här vidriga sjukdomen är manipuleringen. Ju längre tid som går, ju skickligare blir en på att manipulera för att få den där djävulens vilja igenom. Det låter kanske märkligt för någon som inte har någon erfarenhet eller relation till detta, men det blir verkligen som att dina egna tankar styrs av någon annan. De sotas ned och skapar enormt laddade känslor om de "regler" som samlas på hög inte följs. Ångesten är fruktansvärd. Så vidrig att du gör att för att slippa den. Alla andra saker blir mindre viktiga i jämförelse. Högsta prioritet är att följa tankestormarna, ingenting annat. Tidigare värderingar, intressen och prioriteringar försvinner, de suddas ut.  - Det stora jobbet är att slå ned den där djävulen som bott in sig i huvudet, att skilja på sina “riktiga” tankar och slå bort de andra. Jag och min bästa vän tog stor skada av min sjukdom. Jag kan bara föreställa mig hur vidrigt det var, att se sin vän förtvina och förändras så drastiskt. Från att vara oskiljaktiga till att dra sig undan, stänga inne och inte vara mottaglig. Lunchen i skolan innebar inte bara ångest för mig, utan även för min vän. Middagarna hemma var ångestladdade för hela familjen.Jag minns så väl ett tillfälle i skolan, det var precis innan lunchen. Alldeles innan lektionen avrundades började min kompis hyperventilera. Grät och sprang ut från klassrummet.Det var mitt fel, det var pågrund av mig. Hon fick panik över att det snart var lunch, ännu en lunch där hon skulle tvingas bevittna mig brottas med mina demoner.Jag fattade det inte ens då. Eller jag förstod någonstans men fortfarande blind. Sanningen gjorde för ont. Den sämsta ovanan någonsin måste vara att stoppa huvudet i sanden, förmågan att skjuta undan sådant som är jobbigt. I desperation för att det ska försvinna. Det gör det inte. Det bara växer där inne.