Att lära sig på nytt.

Gå till Ica, hämta ut ett recept på apoteket eller lämna tillbaka en bok på biblioteket. Visst är det enkla och typiska vardagssysslor? Men för oss har det varit som att bestiga ett berg. För det första så var den stora skräcken att springa på någon som inte visste vad som hade hänt. Jag såg scenariot framför mig så många gånger att jag nästan trodde att jag upplevt det. För det andra så påminde eller jag ska säga påminner allting om vårt barn. Det kan räcka med att man ser en rödprickig klänning och så har hjärnan associerat det till vårt barn på mindre än 4 sekunder. Jag var också livrädd för att bryta ihop inne vid kyldisken på Ica, jag tänkte vad ska folk tro? Men efter tid så utvecklade man något slags skal, ett extra lager hud kan man kanske säga. Jag började skita fullständigt i vad folk skulle tänka om jag stod med snoriga kinder vid mjölken på Ica. Min sköld blev mina tankar och vårt helvete, jag tänkte hela tiden ”ni skulle fucking bara veta era idioter”. Jag började hata människor som gick förbi mig och log, förstod dem inte att vi förlorat vårt barn? Vad fan ler dem åt? Jag ville instinktivt slå ner dem i princip, fast jag visste att det var helt befängt. Den där skölden jag pratade om har varit en slags räddning på sitt sätt. Den har gjort att jag och Olle nästan känt oss oslagbara, ingenting kan göra att vi går sönder ännu mer. I början åkte vi till en närliggande stad för att handla, vi bad våra föräldrar om hjälp om vi behövde något från ikea eller liknande. Men till slut efter några månader så började vi sakta men säkert åka till affärer här i VÅR stad. Det tog sin tid och man fick bara acceptera att vi var tvungna att lära om, i princip allting. Det var som att man blev ett barn på nytt.  Nu går jag på stan ensam och tycker att det är helt ok. Jag går inte där jag vet att det är minerad mark för mig, som exempelvis gå förbi bebiskläder eller någon Polarn och pyret-butik. Då vänder det sig i magen på mig och jag får ta all min kraft för att tvinga mig att titta ner i mobilen. Jag kan ändå på något sätt känna mig stolt över mig själv och Olle. Vi har förlorat vårt liv men vi är på väg att ta tillbaka delar av det.