Ilskan.

Nästan direkt efter att detta hände oss så började det bubbla en ilska i mig. Alltså ingen ilska man kan känna när man exempelvis läser att någon varit dum mot djur, utan en slags avgrundsilska som bottnar sig rakt ifrån ryggmärgen. Jag är och har varit så jävla jävla jävla jävla förbannad och arg. Den första ilskan kom när det precis hade hänt, jag blev så arg för att detta hade jag aldrig ens ägnat en tanke åt. Jag var helt oförberedd på detta eftersom att såna här saker händer ju i böcker och på film. Det är sånt man läser om och får rysningar och slutar läsa för att det är för smärtsamt. Vi hade nojat över att bebisen skulle vara sjuk eller att något skulle hända vid förlossningen eller vad som helst egentligen. Men aldrig någonsin hade mina tankar ens vandrat kring plötslig spädbarnsdöd. Jag trodde att sånt händer inte. Då kom iallafall ilskan. Den kom som en jävla flodvåg rakt in i kroppen. Den framkom i form av skrik, gråt, sömn, sömnlöshet, apati och sen kom den andra ilskan. Den där jag kände att alla andra som var gravida borde få gå igenom samma sak som oss. Eller iallafall dem som inte sköter om sig själva och sin bebis i magen. När jag ser gravida som röker, då brinner det i hela kroppen. Jag kan inte förstå hur fan man kan göra något sådant, det är så sjukt respektlöst och vidrigt. Jag finner inte ens ord att kunna beskriva min ilska som jag känner gentemot dessa personer. Där kom iallafall ilskan som ett brev på posten, när jag själv slutade dricka kaffe och läsk med koffein i, och så finns det personer som knarkar och röker som föder ut ungar som är friska och krya. Den ilskan, den går fan inte att beskriva med ord.  Den tredje ilskan är den jävligaste, att vi inte får ha vårt barn hos oss. Att vi aldrig kommer att få veta hur hon skulle vara när hon var 2 år, om hon skulle vara nervös första dagen i skolan, vilken som skulle vara hennes favoritmat, skulle hon älska att bli kliad i håret, om hon skulle tycka om att vi läste sagor för henne, att vi aldrig kommer att få plåstra om hennes skrapsår på knäna, att vi aldrig kommer att få se henne eller krama henne eller pussa på henne eller lukta på henne. Älskade, älskade unge, du kommer alltid finnas inom oss tills den dagen vi dör. Vi saknar dig så.