Det skaver...

Vi måste prata om det här med att livet krockar ibland... Jag hade nämligen bestämt mig för att tänka om i höst. Att vara en lite mera avslappnad och härlig version av mig själv. Inte i tempo och åtaganden alltså- Rom byggdes inte på en dag- men i mitt förhållningssätt till tempot. Lugnare med att saker krockar ibland och lite skönare i förhållandet till (med?) min kalender. Livet levs nämligen inte genom kalendern- även om den många dagar känns fullständigt livviktig för överlevnad. Hur det går? Ett steg fram och två tillbaka ungefär.  Om det är i något läge jag är riktigt, riktigt dålig så är det när mitt schema inte går ihop. När saker krockar eller när någon annan ändrar spelreglerna för min planering. Ingenting är så effektivt för att få mig av banan som att röra till min genomtänkta planering och det finns- just därför- ingenting som jag har så svårt för som när någon annan vänder upp och ner på mina förutsättningar att få ihop livet. Det känns liksom inte rättvist när jag lägger så oändligt mycket tid och energi på att få ihop det. Att pussla ihop pendling med jobb och skola, att hålla antalet bortbytta pass på absolut minimum utan att missa för mycket i skolan, att vara en engagerad grupparbetesmedlem på distans när jobbet måste gå före och att leverera när tentavecka i skolan sammanfaller med releasevecka på gymmet. Att hinna umgås med alla jag vill omge mig med, att finnas där när jag är behövd och att dessutom- någon gång mellan varven- hinna med den där nya världen av måsten som är baksidan på att ha flyttat hemifrån.  Oftast går det bra att lägga det där pusslet. Är det bara upp till mig så löser jag det mesta. Dilemmat är att det sällan är bara upp till mig utan betydligt oftare upp till en massa andra. Plötsligt flyttas seminariet jag rensat schemat för att vara med på och plötsligt blir onsdagsföreläsningen flyttad till tisdagen veckan efter. Med största sannolikhet precis mitt i passet jag tagit på mig att vikariera på eftersom tisdagen varit schemafri sedan i augusti. Plötsligt dimper det ner ett besked i brevlådan om att rören i huset ska spolas ("vi dyker upp mellan 07.30 och 15.00") eller att röntgentiden man väntat på (och längtat efter) i månader bokats in mitt i praktikveckan. Plötsligt- utan minsta utrymme för kompromiss- raseras den där välgenomtänkta planen som jag pusslat ihop och så står jag där och känner mig lurad. Känner att det skaver. De senaste dagarna har varit precis så. Föreäsningar stryks och flyttas i hysterisk omfattning och jag får snällt konstatera att det inte går att vara på två ställen samtidigt. Att jag varken kan eller vill hoppa över releasepass på gymmet och att livet faktiskt inte alltid går ihop. Det är liksom svårt att vara flexibel nog att möta både order och kontraorder när man bor på en timmes pendlingsavstånd... Att få ihop en ganska fullspäckad vardag- hur roliga saker den än består av- är en balansgång och för att inte falla handlöst måste jag kompromissa. Välja det minst dåliga alternativet och hitta balans mellan behovet av att vara på föreläsningar och lojaliteten gentemot mina kunder. Världens svåraste grej när man känner sig otillräcklig oavsett vilket man väljer...  Så just nu skaver det lite grann. Lite som att jag när tempot är högt får springa så fort att jag inte riktigt hinner med mig själv. Som att jag har så många bollar i luften att jag inte riktigt vet vilken jag ska fånga först och som att de vilken sekund som helst kan dimpa rakt ner i huvudet på mig allihop- allt medan jag har fullt upp med att vända ut och in på mig för att återfå kollen jag hade innan någon annan förstörde den...  Hade förresten ett jättespännande möte idag kring ett nytt projekt jag ska vara en del av framöver. Jag fungerar med andra ord precis som vanligt och kände i min värld utan mellanlägen att ytterligare en (spännande) bolla att jonglera med är lösningen jag behöver hitta... Logik at it´s finest!