Enskede värdshus

Oj vad jag är tacksam! Efter många år av motgångar så känns det som att allt flyter på så lätt. Jag lever på många sätt mitt drömliv, tack Jesus för det!  Det som kommer ikapp mig är dock den där rädslan. Har ni känt den någon gång? Mitt huvud är van vid små uppgångar då och då men som sen ganska snabbt faller. Att jag i nu över ett år fått må bra är någonting jag inte riktigt hunnit bli van vid. Ett beteende jag bär på blev så tydligt idag när jag åt lunch med min pappa och syster på Enskede Värdshus.  Vi tog för oss av den goda buffén och satte oss i den inglasade delen av den fina restaurangen. Maten var god och sällskapet trevligt. Mitt i ett rätt så intressant samtal så reser sig min pappa hastigt upp och lämnar bordet. En minut senare står han framför oss med en stor tallrik pannkakor och ler. "Jag blev så sugen!". Han hade lämnat den andra tallriken nästan orörd och åt istället pannkaka efter pannkaka med ett stort leende på läpparna.  Jag blev nästan provocerad. Varför? Jo, jag insåg hur jag vant mig vid att livet inte är på min sida och gjort det till min standard. Jag har därför varit personen som går in i ett rum, ser vad jag vill ha men som alltid väljer det näst bästa i rädsla för att bli besviken, och med en känsla av att jag skulle skämmas om jag tog för mig. Jag har valt att inte följa med den naturliga uppgången i mitt liv utan att istället febrilt trycka på bromsen och fortsatt att behandla mig själv som om jag var värd mindre än alla andra.  Jag förstod även där att jag gör så fel. Min skräphög är någon annans guld. Jag tar för mig av saker som för mig är second best men som för en annan hade varit the best. Jag lever inte livet som jag är skapt till att leva det utan jag avstår från glädje i rädsla för besvikelse och tar då istället automatiskt glädje ifrån andra. Låter det rörigt eller kan ni förstå hur jag menar?  Jag tvivlar starkt på att jag är ensam om detta. Jag ser detta mönster hos många i min närhet. Man undviker gång på gång glädje och tar istället för sig av annat. När jag nu skriver detta inlägg så blir jag ledsen och arg. Varför skäms vi över lycka, glädje och framgång? Varför skäms vi över frid och trygghet? Vem i den här världen blir lycklig av att jag är olycklig? Ingen.  Slutsats: från och med idag så kommer jag att äta mer pannkakor och våga ta för mig av allt det goda denna värld har att erbjuda.  (Obs!! Jag vill förklara att jag inte på något sätt vill uppmuntra till att ta för sig på andras bekostnad. Jag menar heller inte att det alltid går att ta för sig av livets goda, ibland är det helt enkelt för tufft.) / Linnea