Att ta åt sig

När jag var yngre så var jag väldigt lättkränkt. Jag tog åt mig av det mesta och var ofta ledsen över någonting någon hade sagt. Jag tog mig själv på väldigt stort allvar och förväntade mig att bli behandlad med respekt. Det blev jag inte alltid. Jag satte även alldeles för högt värde i vad folk SA och TYCKTE om mig, istället för i vem jag är. Jag kunde ha menat väl, fått olegitim kritik, vetat om att den var olegitim men ändå ångrat mitt handlande och blivit väldigt ledsen. Jag lät andras åsikter, färgade av deras erfarenheter och sår, lägga grunden för min självbild.  Jag började fundera över varför folk kunde vara så elaka och varför jag blev en sådan måltavla för deras kommentarer. Jag tror iochförsig inte att jag var mer måltavla än någon annan, men jag var så känslig så på den tiden kändes det så. Jag började fundera över hur jag kunde få folk att vara snällare och även hur jag själv skulle bli en snällare person. Tillslut förstod jag att problemet inte kunde lösas på så sätt, med tanke på hur vår värld ser ut. Jag insåg att jag kommer få kommentarer tills jag dör och att jag ända till den dag då jag bestämmer mig för att bli trygg i den jag är och i de beslut jag tar kommer att ta åt mig, vare sig folk menar illa eller ej.  Ett av mina mest bitterljuva jobb var tiden som vårdare på ett ålderdomshem. Jag älskade att få ta hand om de äldre och jag tyckte om mina kollegor. Det jag inte klarade av var hur de pratade om varandra. Jag kände mig alltid väldigt omtyckt när vi var i samma rum men det hände fler än en gång att jag gick förbi ett rum och hörde hur någon pratade illa om mig där inne. Jag blev väldigt ledsen och började fundera på vad jag gjorde för fel som fick folk att känna ett behov av att säga taskiga saker om mig, men ju mer jag försökte leva upp till de förväntningar jag upplevde fanns så kände jag att det bara blev fel. Jag insåg där och då att jag aldrig kommer bli perfekt och att jag aldrig kommer kunna nå upp till folks förväntningar på mig, men att jag är bra ändå. Någonstans så behöver man lära känna sig själv och sitt hjärta och landa i att ens mening är väl men att man tyvärr ändå inte alltid kommer att lyckas, och folk kommer att ha åsikter om det. Med den insikten så blir det även lättare att faktiskt ta åt sig av den kritik som är konstruktiv och sagd i kärlek.  Jag kan se att många i dagens samhälle inte förstår sitt eget värde och därför tar åt sig av saker som de inte ska ta åt sig av. Jag tror att min generation kan beskrivas som en väldigt lättkränkt och lättsårad generation, vi tar åt oss alldeles för lätt för att vi lagt vårt värde i andras ord och inte i oss själva. Utifrån det så har vi två vägar att ta, den väg där vi låter oss tryckas ner och tystas eller den väg där vi blir hårda och får taggarna utåt. Den ena vänder andra kinden till alldeles för ofta, av fel anledning och den andra vänder aldrig någon kind till. Båda är lika skadliga.  Det är när vi landar i tryggheten att jag är bra som jag är, med både mina styrkor och svagheter. Med både min framgång och mina misslyckanden. Det är då som vi blir fria från att gång på gång ta åt oss av allt det människor har att säga om oss, och till oss. Jag har märkt att många av de pikar man kan få, eller skitsnack man får reda på har uttalats har sina rötter i allt annat än kärlek. Det är ofta avundsjuka, irritation, känsla av otillräcklighet och dylikt som ligger till grund. Det är därför helt och hållet onödigt att vi tar åt oss och får sår av att andra en gång tagit åt sig och fått sår. Det är bättre om vi istället landar i att vi DUGER som vi ÄR.  Jag är inte bättre än någon annan och någon annan är inte bättre än jag. Vi har alla samma värde och kan välja att behandla varandra väl, eller trycka ner varandra för att vi inte förstått vårt eget värde. Jag har inte kommit dit än men jag är en god bit på den väg som leder till att en dag kunna älska mig själv precis som jag är. Det är när vi landar i att ärligt älska och acceptera oss själva som vi äntligen kan älska och acceptera andra.  / Linnea