Stolt över mig själv

Idag tog jag det stora steget och gick och pratade med en kurator. Om ni bara visste hur emot jag har varit att gå och prata med någon.. Detta är stort.  Jag var så nervös och ville egentligen inte alls gå dit, mamma tvingade mig. Pappa skjutsa mig dit och väntade tills jag hade gått in för att se att jag faktiskt gick in, då förstår ni hur extremt mycket jag inte ville dit. Jag satt i väntrummet i kanske 10 minuter och tankarna bara snurrade: vad skulle jag säga, hur skulle kuratorn vara, skulle jag bara springa därifrån och skita i min bokade tid etc. Till sist kom kuratorn dit och ropade upp mitt namn och då var det försent att fly.  Sekunden efter jag satte båda mina fötter över dörrtröskeln och stängde dörren så kom tårarna, det var extremt känsloladdat för mig, hela situationen. Det första jag sa till kuratorn var varken "hej" eller liknande utan "jag är hittvingad, jag vill inte vara här, har svårt att prata med människor jag inte känner, hoppas du inte tar illa upp men så är det iallafall".  Men hon var så bra!!! Hon sket i det och började direkt att fråga mig olika saker och jag började faktiskt prata efter en stund?! Jag är så stolt över mig själv och nöjd att jag gjorde detta, helt sjukt! Satt i två timmar och pratade, det var extremt jobbigt men nu i efterhand var det också rätt skönt för nu är jag inte ensam och jag har tagit det första steget mot att må bättre.  Har en ny tid bokad nästa vecka och konstigt nog ser jag nästan lite fram emot det, att bara få vara mig själv och få prata med någon som lyssnar och ser allting objektivt. Detta är det bästa jag gjort på länge, klapp på axeln Celine! Nu ska jag verkligen göra allt för att komma ur depressionen och all ångest och stress, och då menar jag ALLT.