Syns man inte, finns man inte

När jag om 30 år går på klassåterträff vill jag att att människor minns mig. När jag dör vill jag att saker jag sagt lever vidare mellan citattecken. Att bli ihågkommen är något jag värderar otroligt högt, att ”lyckas” förknippar inte jag med en tjock plånbok och en villa i Saltis. Att lyckas är enligt mig att bli ett original.  När jag tänker på de personer jag saknar, så har de gemensamt att det hade ”det lilla extra”. De sticker ut från mängden. De kan exempelvis ha varit unika i sitt språk, unika i sin passion eller unika i sin positivitet. De personerna som sticker ut i en grupp och kryddar till tillvaron med sin unika personlighet, originalen. Känslan när människor kommer ihåg något roligt eller klokt man sagt är svårslagen. Det är känslan av att sätta spår hos andra. Och vad går livet ut på om inte att sätta spår efter sig? Tänk att vandra runt ett helt liv på jorden för att sedan bli bortglömd då man smälte in i mängden. Det skrämmer mig.  Jag tror att förutsättningarna för att bli ett original blir större med åren. Man blir mer bekväm i sig själv. Som tonåring är det få som är alldeles unika, vilket är förståeligt. Man räds för vad andra ska tycka när man är ung och social status är livets centrum. Man är rädd för att ses som speciell och inte unik och därmed följer strömmen istället.  Låt dina bästa egenskaper ofiltrerat blomma ut och låt de göra dig till ett original. Sätt spår efter dig. Var filmjölk och inte mellanmjölk. Vad livet har att erbjuda mig vet jag inte, men vad jag vet är att jag fan inte ska vandra igenom det här livet obemärkt. Syns man inte, finns man inte. Loke Johansson