1. Här står jag. Jag är på väg.

1. Jag är på väg. För första gången i hela mitt liv. Mina beige-färgade byxor fladdrar i vinden, ryggsäcken känns lätt, jag är stark. Solen står mitt på himlen och molnen drar sakta förbi medan jag läser av kartan i min hand. Jag tänker inte vända om. Även om jag är vilse så är jag precis där jag ska vara. Jag tänker på mamma. Hur hon försökt hejda mig kvällen innan. Ser hennes sammanbitna käkar framför mig. Som hon fick kämpa för att inte börja tjuta som ett barn framför sitt eget. Inte ett enda "Snälla söta rara" kunde få mig att ändra mig. Hon höll om mig så hårt och länge den kvällen att mina armar började somna runt hennes hals. Jag kan förstå hennes frustration. Det är inte lätt att släppa taget om någon som betyder så oerhört mycket, som så länge varit en given pusselbit i livet. Jag brukar tänka så. Att vi är som pusselbitar. Olika färger, olika former och storlekar. Vissa bitar är vassa och sticker ut. Vissa är rundade eller släta, knappt märkbara. Andra pusselbitar, ja kanske de flesta om jag tänker efter, är något däremellan. En sådan bit känner jag mig som just nu. Det är inget fel med min pusselbit egentligen. Men den har inte hunnit vara med om så mycket.Därför måste jag ge mig av, lära mig något nytt någon annanstans. Vad det än må vara så är det vad jag vill. Jag har aldrig känt något så starkt. Hur äventyret drar i mig, så lätt, det är bara att följa med vinden.Här står jag. Jag är på väg.