Amning - att amma för Matheus skull men på bekostnad av mitt eget psykiska mående.

Redan under graviditeten var jag skeptisk till amning och osäker på om jag skulle vilja amma Matheus. Vi gick på en föräldrakurs där barnmorskorna föreläste om amning som en självklarhet, de tog inte ens upp att del-amma eller att inte amma alls. Jag sa faktiskt ifrån då att jag inte alls är bekväm med att de pratar om amning som en självklarhet eftersom det inte ens är säkert att jag eller någon annan mamma kommer kunna amma. Ibland finns det faktiskt fysiska problem som gör att amning aldrig kommer igång som det ska.  Barnmorskor har under hela min graviditet sagt att jag bör amma eftersom det bara är fördelar med det. Tro mig, jag ville så gärna försöka amma för Matheus skull men jag var osäker på hur jag själv skulle må. Nu nästan fem veckor senare ammar jag fortfarande Matheus på heltid men jag gör det endast för honom. Mina bröst är endast mat till Matheus och jag har aldrig tillåtit honom att ligga och snutta vid brösten. Jag har noga koll på klockan vid amning och låter han amma 5-7min på ena bröstet, för att sedan lägga honom 5-7min till andra bröstet, sedan är amning avklarad. Matheus har växt och gått upp i vikt så den ”korta” amningstiden räcker gott och väl. Jag är fortfarande fast besluten om att amning inte är min grej. Det blir mer psykiskt påfrestande att amma för varje gång jag tvingas slänga fram bröstet till Matheus och det känns som en kränkning mot min integritet. Jag kan inte riktigt förklara men jag är verkligen inte bekväm och avslappnad med att Matheus ska äta/amma mitt bröst.  Så väldigt fort, redan på BB, bestämde jag mig för att jag gör ett försök med amningen för Matheus skull men att jag inte kommer amma någon längre period. Jag har fått så många frågor och kommentarer kring detta när jag pratat med barnmorskor och folk i min närhet som ändå borde värna om mitt eget bästa (tyvärr), vilket har gjort att jag går med ständigt dåligt samvete över att jag inte bara kan sätta Matheus i första hand och skita i hur jag själv mår, men det går inte..  Jag har med hjälp av min älskade faster tagit efter hennes mål med sin amning och kommer ha som mål att ”hålla ut” i två månader, endast tre veckor kvar med amning med andra ord. Det kan hända att vi testar att byta ut något mål bröstmjölk mot ersättning redan.  Jag vill säga tack till mig själv, tack för att jag har orkat stå på mig när samhället går emot vad jag själv behöver för att må bra, när jag öppet gråter inför barnmorskorna och de ändå säger att jag borde fortsätta amma: ”det blir bättre”, ”du måste ge det mer tid”, ”håll ut”..  Nej tack. Amning är inte för mig. Jag lider med de som verkligen vill amma och inte kan, men även jag som kan amma men som mår psykiskt dåligt och får ångest kring att amma måste också få göra ett val. Så stå på dig! Oavsett vad det gäller. Sätt ditt eget mående i första hand (sålänge det inte är skadligt för någon annan).