Min förlossningsberättelse

En tidig tisdagsmorgon kl. 05.00 den 11e september 2019, när regnet hängde i luften utanför fönstret och solen inte hade börjat gå upp än, gick mitt vatten. Min förlossning startade med vattenavgång vilket känns så jäkla coolt och precis det jag gått och väntat på de senaste två veckorna. Så min förlossning fick en perfekt start och redan 20min senare kom min första ordentliga värk för att sedan bli regelbundna med 3min emellan varje värk ca 2,5tim senare. När jag ringde till förlossningen strax efter att vattnet gått sa barnmorskan att vi får en tid för undersökning kl. 15.00 samma eftermiddag och jag kände direkt att det kommer inte ske. Efter ett par samtal senare till förlossningen åkte vi in kl. 08.00 och då hade jag ont! Smärtsamma regelbundna värkar som hindrade mig från att stå upp.  Väl framme vid förlossningen ca. 08.45 fick Oskar mer eller mindre försöka bära mig till entrén och in i hissen. Där kom sedan två barnmorskor som stöttade mig till ett rum. Vid första undersökningen var jag då 4cm öppen och inget kvar på livmodertappen. Nu gjorde det så jävla ont. Jag testade lustgas men det var inte alls min grej, blev illamående och ville bara spy. Jag kunde inte prata, knappt hålla ögonen öppna och knappt få i mig någon vätska och absolut inget ätbart vid den här tiden vilket gjorde att min blodtryck sjönk snabbt i samband med de smärtsamma värkarna. Drygt 1,5tim efter att vi kom in till förlossningen var jag fullt öppen, 10-11cm.  Vid 10.30 bestämde jag mig för att en narkosläkare skulle få komma och ge mig ryggmärgsbedövning (epiudral), thank god för det! Jag fick dock stå ut genom ett antal outhärdliga värkar innan epiudralen kom igång vid kl. 12.00. Där vände mitt liv. Jag blev som en ny människa. Jag kunde prata, fråga saker igen, vara nyfiken, dricka, äta allt möjligt och var nästan tillbaka till mitt vanliga jag. Skönt för Oskar att jag inte hann bryta av hans tumme eller knäcka hans nacke känner jag.. Epiudralen gjorde dessvärre att värkarbetet stannade av. Jag fick fortfarande samma regelbundna värkar men de gjorde ingen direkt nytta för själva utdrivandet skull. Matheus huvud hade inte kommit riktigt ner till bäckenbotten så det var lite kvar att göra. Jag testade alla möjliga akrobatiska övningar och yogapositioner i sängen men inget verkade hjälpa. Jag försökte ställa mig upp och gå men yrseln tog över. Barnmorskan satte in värkstimulerande dropp i min kanyl på handen för att få igång kraftigare värkar igen.  Barnmorskan höjde det värkstimulerande droppet flera gånger utan framsteg. Vid 16.00 började jag testa att krysta trots att Matheus inte var riktigt tillräckligt långt ner men jag skulle försöka hjälpa honom. Ingenting hände. Barnmorskan sa att det eventuellt kan behövas sugklocka för att dra ut honom. Jag fick panik. Först nu började jag ledsna. Ledsna på att min kropp inte ville vara med mig hela vägen eftersom allt gått så smidigt hittills och ledsna på att jag inte kände mig tillräckligt bra, att jag inte kunde föda ut min son. Rädslan för akut kejsarsnitt började komma och jag bröt ihop. Till min stora lättnad sa barnmorskan att Matheus är såpass långt ner redan så det kan aldrig bli aktuellt med kejsarsnitt.  En läkare kom in exakt kl. 17.15, jag minns det så väl, och sa att jag ska försöka krysta i 10min till och sedan kommer han tillbaka om det inte fungerar och använder sugklocka. Där och då bestämde jag mig. Den läkaren ska inte få komma tillbaka och jag ska trycka ut min unge helt på egen hand! Jag ska bevisa för mig själv och för Matheus att jag är en stark mamma. 22min senare skrek Matheus för första gången och låg på mitt bröst för allra första gången. 22min krystarbete där jag (komiskt nog) tänkte att jag låg i en benpress på gymmet och tog i ända ner från tårna. Några sådana repitioner senare så var han ute. Helt magiskt! Jag älskade krystarbetet av någon sjuk konstig anledning. Det passade mig bara så bra och var så jäkla häftigt! Nu har det snart gått en vecka sedan förlossningen och jag känner mig SÅ pigg och stark i kroppen. Visst är jag fortfarande lite mör men endast ett stygn därnere (inte spruckit typ någonting) och en livmoder som krupit ihop bra, så jag ska inte klaga. Jag vill säga ett stort jäkla tack till mig själv och till mitt intresse för gymmet som tagit mig dit varje vecka under graviditeten och även dagen innan förlossningen. Jag är helt säker på att all träning har varit till stor hjälp under förlossningen men också nu tiden efteråt. Tack också till mitt tålamod, uthållighet och styrka.  Tack min älskade pojkvän, sambo och pappa till vår son Matheus. Utan dig hade inte det här varit möjligt, varken Matheus eller min förlossning. Du och jag är ett team Oskar - igår, idag, imorgon och för all framtid. Tillsammans klarar vi fan allt!