2020

Det känns som att det är omöjligt för mig att summera detta året. 2020. Ett år som har satt så djupa sår. Ett år som började väldigt spännande - Thailandsresan i januari 2020 var så underbar & värken i kroppen var för en gångs skull hanterbar, under tiden i Thailand. Men sen så var det bara som att allt gick utför. Min kropp började gå emot mig än mer & jag var tvungen att avsluta min DBT-behandling. Psykiatrin släppt mig i princip helt & tog bara för givet att jag skulle klara mig på egen hand. Rimligt? Svar: nej. Förvånad? Inte alls.. Min värk i kroppen har under 2020 blivit mer komplicerad. Det är som att det bara har uppkommit mer & mer värk, överallt i kroppen. Jag har hunnit testa några nya mediciner, men inte fått bra effekt. Jag har väntat, stått ut, hållit ut. Jag har kämpat. Kämpat så in i helvete & det har känts som att kampen aldrig tar slut. För där den ena kampen slutar, där tar nästa vid. Mitt i allt kaos så får jag, (vad dom misstänker att det var/är) ett diskbråck. Jag var i princip handikappad hela sommaren & tog starka mediciner för att överleva varje eviga dag.  Och på tal om överleva.. alla överlever inte. Min älskade, fina Julia överlevde inte kampen mot den psykiska ohälsan & den 28/6-2020 tog hon beslutet att lämna denna jorden & flyga över till andra sidan. Som jag önskade att jag skulle få ha kvar henne vid livet i flera år till. Men hon orkade inte, hon överlevde inte livet. När hon gick bort så tog även hon, med sig en del av mig. Det har gjort så ont - det GÖR så jävla ont. Men det som gör mest ont, det är att behöva lämna detta året & välkomna det nya, 2021. För på något konstigt sätt så känns det som att 2020 har tagit en bit av mig. Jag känner mig liksom inte hel. Det är alltid något som fattas mig. Jag har förlorat något som är så värdefullt för mig, detta året. En vän som betydde så oändligt mycket för mig, att det inte ens finns ord för det.  Hur mycket ska man som människa egentligen orka? Jag har nu mist TRE nära vänner. Det sätter så djupa spår & det har fötts en extrem rädsla, för varje ängel som jag har förlorat. En rädsla som handlar om att jag konstant, är rädd för att förlora dom som jag älskar så ofantligt mycket. Jag är rädd, hela tiden. Det blir som en katastrof i mitt huvud. En stress & en press. Jag tänker alldeles för mycket. Jag känner alldeles för mycket. Jag lever, alldeles för lite. Jag lider, så fruktansvärt mycket.  Tänk om saker & ting hade varit annorlunda. Tänk om ett beslut gick att ändra på. Tänk om jag gjorde sådär istället för såhär, osv...Precis som alla andra år, så har jag inte heller detta år, någon som helst förhoppning på det nya året. För jag vill inte bli besviken, stressad, ledsen, uppgiven. Jag vill inte gå sönder mer. Jag vill bara kunna få andas fritt. Jag vill se så mycket mer än bara mörker. Det är vad jag vill, men inget som jag vågar hoppas på...  Summan av kardemumma - Livet är långt ifrån en dans på rosor. Men jag antar att Gud ger sina tuffaste strider till sina starkaste soldater. Jag känner mig dock inte stark. Men jag överlever ju & det säger väl en hel del. Livet går vidare, trots att man förlorar någon som betyder så mycket. Det är grymt, men det är verkligheten.För att inte glömma denna pandemi - Vi måste se varandra lite extra nu. Finnas för varandra & lyssna på varandra.. Vara försiktiga & ta oss igenom detta tillsammans. Ensam är inte stark, glöm inte det! Just Du, är värdefull.  ”Gott nytt år”