Det bara är så..

Visst gör det ont att känna sig otillr(äcklig). Visst känns det tungt att bära ångesten på sina axlar, hela tiden. Det är svårt att kunna vara allt & alla till lags, när man knappt inte ens är kapabel till att vara sig själv till lags. Kämpar. Sliter. Svettas. Hur ska tiden räcka till? Hur ska orken räcka till? Hur ska mitt Jag, räcka till? Frågor som förblir utelämnade till framtiden att bevisa. Att hela tiden vara den som känner mest, den som älskar mest, som vill mest, som är mest. Det är tungt att vara i en kropp med så lite hud på kroppen. Allting svider igenom min knappa hud. Allt går rakt igenom mig. Ord som blir sagda. Ord som aldrig sägs. Blickar. Allt, det går bara rakt igenom mig & lämnar djupa spår.  Oskyldiga tårar rullar sakta & tungt ner för mina kinder. Jag undrar om jag är lätt att glömma? Är jag lätt att leva utan, lätt att inte sakna? Är jag så färglös, att det inte ens går att sakna mig lite? Varför behöver jag andra, mer än vad andra behöver mig?  Jag kastas runt i ett konstant; ”varför, hur, varför”. Blir inte klok på vad känslorna säger & vad tankarna vill mig. Det som jag känner är ju ändå bara överdrivet. Det som jag tänker är ju ändå bara katastrofalt, orealistiskt. För vem är jag, egentligen? Bakom allt som blir katastrofalt & bredvid allt det som blir överdrivet, vem är jag då? Är jag ens någon egen person, utan allt som inte ens är jag, men som ändå blivit jag?? Hur förhåller man sig till ett universum som hela tiden får mig att känna sig så liten, svag & hjälplös. Jag är ju inte ens kapabel till att styra min egna vilja. Jag lever inte ens ett liv som jag vill leva. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan.. En sån här dag, då allt känns så stort & jag känner mig så liten. En sån här dag då det känns som att jag bara andas men inte finns. Jag förflyttar mig inte mellan världarna; min & verkligheten - utan jag stannar helt & hållet kvar, i allt det som bara är mitt att lida av. Vissa dagar är det bara såhär, utan att jag egentligen hinner reflektera över det så väldigt mycket. Jag undrar hur saker & ting liksom bara kan hända, utan att jag egentligen är närvarande, men uppenbarligen så går jag väl bara per automatik. Det finns egentligen inga konkreta känslor, utan allt är liksom bara så, diffus.. Jag försöker att få konturer på saker & ting, jag försöker att nå det som egentligen är så långt bort. Jag lyckas inte.  Jag tänker & jag minns & jag pusslar. Jag försöker, med all den kraft jag har, att orka stå stadigt när vindarna blåser till som hårdast. Jag tittar över min axel & ser solen som går ner. Långsamt stiger hon ner, inför att vila till natten - jag vill också vila. Jag vill också bara kunna tonas ut, starkt som svagt, för att sedan bara kunna få mig någon vila. Hela min kropp skriker efter vila, efter omtanke som jag inte är kapabel till att ge min kropp just nu. Jag ger den inget annat än stryk, gång på gång. Ångesten står med piskan vad än det gäller & min kropp har inget annat val, än att bara ta stryk.. Jag försöker säga stopp, säga nej & ifrån, men min kraft räcker inte till. Jag är övermannad.