Livet är fan ingen dans på rosor..

Två steg fram & fyra steg bak. Snacka om att helt sakna hopp & tro på detta eländiga livet. Mediciner som inte funkar, ny medicin & en evig väntan på att den ska göra sitt. Ovissheten kring vad som komma skall & vad som inte, komma skall. Känner mig tömd på energi & förhoppningar. För är det inte det ena, så kan jag ge mig fan på att det är de andra. Jag sliter & kämpar för att göra mitt bästa, men känner bara att jag inte duger till något alls.  Och tanken den slår mig, hårdare än någonsin. Tanken på att jag aldrig kommer att bli fri min värk i kroppen. Sorgen över att missa så mycket av det roliga i livet, för att jag har ont, är fruktansvärd. Frustrationen över att vara begränsad, att inte kunna leva det liv som jag vill leva. Att jag måste anpassa mig efter min värk... Mitt liv ska ju börja nu? ”Alla andras” liv rullar ju på. Det känns som att jag bara hamnar längre & längre ifrån allt & alla andra. Mitt psyke är totalt nedtaget & jag vet helt ärligt inte längre i vilken ände jag ska börja i.  Oklarheter kring hur jag ska behandlas för min psykiska ohälsa/diagnoser. Psykiatrin är bara ett stort jävla frågetecken. Dom svamlar hit & dit & jag vet inte ens hur jag ska kunna våga bygga upp något nytt förtroende för dem. Det känns bara som att jag faller mellan stolarna & mår sämre. Men mitt i allt så ska andetaget få vara där det är. Oavsett högt eller lågt. Inget forcerande. Inget pressande. Bara finnas till trots att det känns som att andetaget är helt borta. Det är där. Flämtande är också ett typ av syreintag. Det kommer alltid tillbaka till det. Kampen. Oavsett vad den består av så handlar alla mina kamper om att sluta kämpa. Sluta streta emot, sluta göra motstånd, sluta kriga. Jag ska bara existera & inget mer. Jag ska känna & inte försöka förneka det, få bort det eller göra något destruktivt av det. Det är så mycket svårare än det är sagt.   Livet har gått upp på att överleva. Och det har varit genom kampen. Idag är jag i trygghet, i säkerhet, i en bra miljö. Jag behöver inte slåss för mitt liv eller slita för att stå ut. Omgivningen är lugn, även när mitt inre är kaos. Men det gör det lättare att förstå varför kampen är så viktig, & varför den är så svår att ge upp. Jag har kämpat mig hit, kämpat för att överleva, kämpat för att stå ut, kämpat för att leva. Nu ska jag vila i det. Alla andra strider är onödiga.. Jag måste gå igenom allt, för att någonsin kunna leva med det fullt ut.