Min ängel

Att det enda sättet som finns för att få ”vara med dig”, är att minnas dig, gör så otroligt ont. Jag hade bara velat ha dig här hos mig. Jag känner mig så liten & svag i all denna sorg. Maktlös inför hur grym denna världen är. Verkligheten kommer ikapp & då gör det extra ont. Det är påsk, en högtid då man ska vara tillsammans. Att inte kunna få vara i en gemenskap med alla som man vill, gör så jävla ont. Orättvist är bara förnamnet.. Det blir ju på något sätt att jag kommer närmre dig Jesper, när jag är här i fjällen. Jag har tänkt på dig lite extra mycket & jag har känt av din närvaro mycket mer än vanligt. När jag har sicksackat med skotern mellan dalarna uppe på fjället så har jag känt av din närvaro i vinden. Du har varit mig så nära att det nästan har gjort ont. Ont för att jag sedan behövt inse att du återigen aldrig kommer att komma tillbaka & leva här med mig. Samtidigt så har jag känt en lättnad över att få känna att du verkligen är här! Jag drömmer mig bort & undrar hur allt hade sett ut om du varit med här & givetvis så rör det mig till tårar, varje gång när jag tänker på det. För allt, allt hade varit så mycket bättre om du bara hade fått en chans att vara (kvar) här med mig & oss.. Jag har fortfarande så svårt att förstå att du inte längre finns kvar här på jorden. Det blir inte lättare med åren, månaderna eller dagarna. Det gör aldrig mindre ont. Såret läker inte & jag har svårt att tro att det någonsin kommer att göra det. För allting gör precis lika ont, varje gång som det verkligen slår till. Psykiskt så är det så pass outhärdligt att det gör fysiskt ont i kroppen. Hur hanterar man sorgen & förlusten? Hur hanterar man saknaden? Det finns ju absolut ingenting jag kan göra, som skulle kunna få dig att återvända till livet igen. Det enda jag kan göra nu, det är att minnas dig & att tända ett ljus på din grav eller bara besöka den.. Är det rättvist? Nej. Det är så grymt att det ska behöva vara såhär. Det gör så ont att inte kunna få ge dig en kram, att inte få se dig köra skoter & leka uppe på fjället. Att inte få höra dig jävlas med mig & påstå att jag kör skoter som en kärring!  Du är & var så fruktansvärt ovärderlig. Tomrummet som du lämnade efter dig ekar så tomt. Jag hade gjort vad som helst, bara jag visste att det skulle få dig att komma tillbaka till livet. Jag hade kunnat lägga ner både hjärta såväl som själ, bara jag fick en sista kram av dig. Du försvann så hastigt & lustigt. Men att du överhuvudtaget försvann, är vad som gör mest ont. Du känns så nära men ändå så otroligt långt bort. Det gör ont men allt rullar på ändå & det är nästan ändå det värsta. Att allting bara fortsätter, utan dig. Världen stannade inte upp den dagen ditt hjärta slutade att slå. Universum fortsatte precis som vanligt & jag, jag gick sönder & kommer aldrig någonsin att kunna bli samma person igen. Aldrig kommer jag att kunna läka till 100% & bli helt hel igen. Aldrig kommer det att ske, för jag förlorade dig min bror, min bästa vän & min bättre andra halva... Jag vet som sagt att du är med mig & jag är med dig. På så sätt så kunde uppenbarligen inte ens döden skilja oss åt. Och att döden inte ens kunde skilja oss åt, var något som vi tidigt konstaterade. Du må befinna dig i en helt annan dimension, himlen, fjällen eller vart än du nu är, men i mitt hjärta så lever du för alltid kvar. I mitt hjärta så består din hand i min & min hand i din, oavsett vad. Det är aldrig något som kommer att kunna dö ut, aldrig, aldrig någonsin. Vännen, jag saknar & älskar dig! Jag vet att du vakar över mig & att du är med mig igenom vad än som händer. Glad påsk på dig, min finaste ängel!<3 Vi ses snart igen Din syster