Jag påverkas mer av min sjukdom, än vad jag tror

Jag har alltid funnit en stor glädje i att skriva, enda sedan jag var ett barn. Kanske på grund av det faktum att, just i de stunder då livet känns svårt, då någonting känns jobbigt eller då många funderingar samlas i ens tankebanor, just då kan skrivandes kännas så stärkande, självklart, komma så naturligt. Jag har hållit mig frånvarande till bloggen ett tag, då jag under en längre period känt mig oinspirerad, rastlös och haft svårt att finna den naturliga rytmen till mitt skrivande.Den rytm jag ofta kräver för att känna mig nöjd och för att sätta de rätta orden till det jag vill förmedla. Ibland känns det viktigt att ha en stabil grund i tänkandet för att komma igång. Jag kan inte riktigt sätta finger på varför det har känts krävande att skriva, kanske för att jag har haft för mycket att tänka på i praktiken, jobbat hårt och krävt mycket av mig själv som person. Som vissa kanske redan känner till, men de flesta av er kanske inte vet, så har jag de senaste två månaderna befunnit mig (och befinner mig fortfarande) på resa i Sydamerika. Colombia, som jag med lätt sorg i hjärtat efter två fantastiska månader gav ett farväl för två dagar sedan för att nu befinna mig i Peru. Jag har haft mycket tid till reflektion. Över livet i sig, hur vi människor förhåller oss till varandra, människors breda vidd av olikheter, och minst lika breda vidd av likheter, hur jag som person är så liten och samtidigt kan förändra mycket, eller ingenting alls.Jag har sett fattigdom och rikedom, i form av materiella ting och i form av kärlek, glädje och värme. Magnifik natur och bedårande natur. Jag har haft turen att under större delen av dessa två månader kunnat finna mig stressfri och lycklig i ett klimat av sol och värme. Och det slog mig, när jag ville berätta för en nyfunnen vän om min sjukdom, att den för henne var osynlig. Det var självklart, då jag har känt mig vacker, stressfri och mindre orolig. Modigare framför nya ansikten.Jag har inte behövt lagt så mycket mer, än en liten tanke på min sjukdom. Min psoriasis har aldrig varit såhär bra. Aldrig någonsin, sedan jag fick min diagnos.En sommar i Sverige för mig har alltid, sedan sommaren jag fyllde 17 år, präglats av arbete. Underbart, roligt och fartfyllt arbete. Men även ett stressigt och tidskrävande arbete.Jag har inte haft tid för dagar på stranden och sköna dopp i havet.Jag fick min psoriasis sommaren jag fyllde 18 år. Jag har hört så mycket om vilka underverk solen och det salta havsvattnet kan göra med många av oss psoriatiker, men jag har aldrig riktigt trott att det kunde verka så effektivt. De senaste dagarna har jag varit sjuk och haft väldigt lite tid att befinna mig utomhus under dygnets soltimmar. Och det är nu jag märker, hur jag börjar klia mig här och var, min hårbotten har drabbats av ett skov, som skapar små vita flingor som faller ner för mina axlar när jag klöser mig i hårbotten. Jag påminns om de små prickar på väl kända delar av min kropp, som jag är van att ständigt oroas för. Och jag kan se hur min psoriasis påverkar mig så mycket mer än jag trott. Det kunde vara ett spår av ett myggbett, eller en klämd finne för vem som helst, Men för mig är det stensäkert. Just den här lilla lilla pricken på min kind, på min mage, på min underarm, den känner jag så väl till. Jag vet precis vilken prick det är, vid första anblick. Jag känner igen hur jag försökt dölja den med smink, eller hur jag inte alls brytt mig. Men jag vet precis var den är. Det gav mig en insikt i hur mycket mer jag påverkas av min sjukdom än vad jag faktiskt tror. Och det ger mig mycket mer att reflektera över. Viktoria