Saknar inte hopplösheten, men kan inte låta bli att undra när den kommer igen

Jag har två jobbnätter kvar efter denna. Jag är så less på att jobba natt. SÅ LESS. Det drar ihop sig nu inför nästa vecka. Har ändå lyckats behålla nåt slags lugn och inte känt mig oroad eller så. Men det slog till för en vecka sedan alltså, sömnlösheten. Vaken till minst 05.00 på morgonen ligger jag med ett huvud som inte slutar jobba för en minut. En kreativ hjärna sägs det. Blev till sist sjuk, och jag tänkte att jag hinner bli frisk ju. Peace tänker jag.  Lever nattlivet. På klubben, i någon annans säng, i luften och på hala vägar. Nu ska jag göra precis allt och inget tills jag åker.    Den här platsen är ju älskad. Här vill jag vara inom en snar framtid. Kanske kan jag bo runt hörnet, i det gröna, med fönstret mot morgonsolen. Det vore nåt. På den här skolan går vi ju inte längre tänker ni. Nä, faktiskt så gick jag och Fanny dit ändå - efter ett 10 timmars långt nattpass. Men det var det värt. Henne kommer jag sakna. Sakna sakna sakna.