8 dagar senare…

Nu har det gått en vecka och en dag sedan jag försökte ta livet mig. Veckan har gått snabbt, läkar besök, terapi, ssk möten.  Det har varit en turbulent vecka på många sätt. Till en början var jag mest trött och sov rätt mkt. Men nu har jag snarare svårt för att sova igen. Det blir ingen sammanhängande sömn på det sättet.  Jag har mkt jag måste ta tag i för att mitt liv ska bli bra igen. Men jag kämpar på och tar en dag i taget. Det är det enda jag kan göra.  Men jag är positivt inställd inför livet även om det ibland känns tråkigt och jag kör samma mantra om och om igen. Livet blir snabbt tråkigt. Men det är bara att kämpa.  Något jag har fått bli varsel om är vilka människor som har en plats i mitt liv. Det har varit många besvikelser måste jag erkänna. Vilket innebär att jag automatiskt tar ett steg tillbaka, jag vill inte vara till besvär på något sätt. Jag håller mig i bakgrunden. Det är det jag mår bäst av just nu.  Jag inser också att vissa inte anser inte att det är lönt att lägga tid på mig. Vilket var sjukt jobbigt att känna. Att människor man trodde skulle finnas där bara försvann. Precis som om ingenting har hänt. Alla reagerar olika på en sådan här händelse. Men jag trodde att visa skulle reagera annorlunda men det blev snarare tvärtom effekt på det.  Jag kan ta det bara man pratar med mig och förklarar hur man tänker och känner. Det blir ganska jobbigt när det bara blir tyst. Inte ett ljud, inte en känsla.  Låter kanske ego, men jag höll på att dö och man bara glömmer att jag existerar. Hur kan det komma sig? Efter flera års vänskap? Min psykiska ohälsa är inget nytt. Den har funnits med mig sen jag var 10 år, det är 23års tid…  Jag kommer alltid ha det så här, jag kommer dippa ordentligt men inte nödvändigtvis så här djupt. Nästa gång kommer jag be om hjälp så mkt tidigare. Sträcka ut min hand, inte sätta på mig en fasad och låtsas att allt är toppen.  Visst, idag säger jag att jag mår bra. Det gör också jämfört med innan. Men till vissa kommer jag att ha svårt att kunna vara ärlig igen till. Svårt att säga att det är skit, för jag orkar inte förlora fler människor än jag redan gjort.  Ni skulle bara veta hur mkt jag har förlorat genom åren. Det är så många viktiga människor som bara försvann. Som jag sörjt detta och mått riktigt dåligt utav.  Nu i efterhand kan jag ändå känna att jag är glad att jag överlevde på ett sätt men på ett annat sätt skulle det lika kunna vara. Vad ska jag tillbaka till? Ingenting. Ännu mer att kämpa för och få kalla handen?  Men jag låter inte detta slå undan mina ben. För nu har jag kämpar andan, som jag ska visa omvärlden att jag kan. Jag har kommit ur sådana här svackor förut. Jag ska bli starkare än någonsin.