Den 26 juli, dagen då jag nästan dog

Då kom dagen som på ett sätt inte förvånande någon. Samtidigt som folk höjer på ögonbrynen och inte förstår att det skedde. Dagen då jag valde att försöka ta mitt liv. Dagen då jag nästan lyckades. Men jag finns kvar, jag andas fortfarande.  Något dog dog inom mig den 26 juli. Jag lämnar allt gammalt bakom mig. Jag lyckades finna min kämpar glöd tillbaka. Jag är en fighter även om jag gav upp för några sekunder. Men jag vill leva trots allt.  Jag vill skapa mig ett liv. Ett liv som är mitt och ingen annans. Mitt nya liv har bara precis startat. Jag ser framemot min nya resa. Det kommer att bli tufft som fasiken. Men det kommer att gå. Jag har tagit mig ur denna situationen förr. Två ggr tidigare, så detta blev tredje gången gillt.  Man har inte så många chanser i livet. Man måste ta tillvara på dom man får.  Och det kommer jag att göra denna gången. För nu tänker jag kämpa 100%.  Nu förstår jag att även jag kan få en vardag som kommer att fungera. Jag kommer att få ett liv igen. Men jag behöver rätt resurser och rätt människor runt mig. Människor som bryr sig om mig på rätt sätt. Inte halvdana relationer. Det är slut med det nu.  Mitt liv är värdefullt, jag är värdefull. Jag är någon. Jag är inte mina diagnoser. Jag är Malin.  Som sagt så kommer det vara en lång resa för mig för att komma tillbaka. Men det kommer att gå, för jag har kraften inom mig att kämpa. Det kommer att komma dagar då jag vill ge upp igen, men jag kommer att finna styrkan inom mig att hitta tillbaka.  Det kommer fällas många tårar. Precis som det gjordes igår när jag kom hem efter överdosen. Jag kommer att krascha men jag kommer att överleva.  Det är okej att krascha, man får gråta, man får skrika. Men man måste finna styrkan inom sig. Kraften och modet. Jag kommer att klara det. Jag ska klara det. Så enkelt är det.