Jag kan inte förlåta dig.

Jag har känsla inom mig som jag inte kan släppa. I över 1år har den funnits inom mig, snarare bestämt i 601 dagar har jag vetat om det. Men jag har fortfarande inte fått något ordentligt svar mer än någon dålig ursäkt. Jag vet att detta inte borde störa mig längre. Men det gör det, fullkomligt stör mig och jag tänker på det näst intill varje dag. Varje dag gör det lika ont i mig, känner att tilliten inte finns där fullt ut. Jag känner mig bedragen. Sårad, lurad. Varje gång jag tänker på det så fäller jag en tår. En tår som bränner i min hud. Den delen av mitt hjärta kommer aldrig att läka fullt ut. Den delen är förstörd och trampad på. I 601 dagar har jag tänkt på detta. Jag ljuger inte, jag tänker verkligen på det varje dag. Samma känsla väller över mig lika intensivt som första gången. Hjärtklappning, varm, yrsel. Ren och skär smärta inombords. Hur ska jag ta upp det och få ett sanningsenligt svar på riktigt? Oavsett svaret så hade varit bättre med sanningen än en dålig lögn. Jag är varken korkad eller dum. Jag förstår så mkt mer än du tror. Efter 601 dagar så har jag bestämt mig, jag kan inte förlåta dig. Det går inte.  Hur ska man kunna förlåta något som inte är sanningsenligt? Jag tänker på allt jag har gjort, sagt för dig. Jag har alltid varit ärlig mot dig. Alltid. Jag trodde jag förtjänade din ärlighet, med tanke på allt som du har fått utav mig. Du har verkligen fått precis allt utav mig, kärlek, omtanke, tillit, värme, gåvor osv. Men vad fick jag? Inte ett ända ärligt ord den dagen. Efter den dagen har jag bara känt och tänkt om det du säger är sant. Den känslan är otroligt jobbig, att aldrig kunna lita på dig. Att ha ont i magen varje dag..  Idag svider det lite extra. Idag blev jag påmind om det igen, riktigt ordentligt när jag såg tillbaka och fick se bilderna på det. Då kan man ställa frågan, varför behåller jag "beviset" på sveket? Jo, för att jag inte fått ett ärligt svar på sanningen. Hade jag bara fått det så hade det varit raderat och bortglömt för länge sedan. Jag hoppas att du en dag kan ta modet till dig och vara ärlig till mig. Så länge du inte är det så finns det ingen anledning för mig att tro på dig. Det kommer bli väldigt svårt för mig att någonsin kunna ge dig min fulla tillit. Jag är inte arg på dig, jag är besviken. Sveket är enormt och det gör otroligt ont i mig. Men att vara arg på dig är meningslöst. Men besviken, det är jag och det är så mkt värre än att vara arg. Ilska går över, för mig iaf. Men besvikelsen lämnar mig aldrig.. Den kanske lämnar mig den dagen du vågar vara ärlig och berättar sanningen för mig.  Om jag ska vara ärlig så har jag inte kunnat litat på dig sen den dagen. 601 dagar har jag misstrott dig. Ingenting av det du har sagt till mig har jag tagit till mig. Tro mig, jag vill inget hellre än att kunna lita på dig, men det har bara runnit av mig. Jag tänker så här, ta bara modet till dig och säg sanningen till mig så kanske vi har en chans. Jag får en möjlighet att gå vidare och kanske läka.