HISTORIEN OM MÄRTA OCH HENNES EGNA VITA HÄSTAR

Under trädet i Tanzania i Afrika lägger jag mig ner på rygg i gräset och tittar upp. Solljuset skiner igenom dom tunna löven och jag vill gråta och skratta över det faktum att jag krisat genom hela livet och ändå lyckats ta mig hit.  Till en liten by på andra sidan världen. Just nu, i detta andetag, uppfyller jag en dröm som jag pratat om sen jag fick ett stetoskop i födelsedagspresent som liten.  Att man emellanåt velat dö var egentligen inte så konstigt. Jag var ju sjuksköterska, eller i alla fall snart. Jag visste ju exakt allt anatomiskt som skedde. Hur det egentligen inte handlade om huruvida jag var trasig eller ej, utan snarare att varje död krävde sitt sörjeår. Om man då både blev misshandlad och våldtagen i samma veva och om man levt sitt liv i exakt dom kretsarna i tre års tid, så var det inte heller konstigt att man ibland ville ta livet av sig, för att vara krask. Det hade gjort ont så länge och det hade ju inte funnits en möjlighet att resa sig, innan jag var tvungen att ducka för nästa slag. Var man för långsam så fick man ta slaget i magen och hoppas att det inte skulle ta allt för lång tid innan man hann hämta andan.  Jag hade inte varit lycklig. (Även om det inte heller är meningen att normaltillståndet är att vara suicidbenägen). Jag vill tro att det finns ett mellanting. En stabil femma som man kan pendla på. Det är drömmålet. Efter att bli barnmorska och rädda liv då.  17.07 gick solen ner bakom berget och skänkte skugga i hela dalen. Det innebar att jag kunde ligga här på rygg och fantisera texter i mitt huvud i minst 40 minuter till. Det är först när jag tillåter mig att få känna empati inför min egen historia, som jag också förstår varför jag agerat så extremt i vissa situationer, eller inget alls i situationer där jag egentligen kanske borde rest mig upp och gått. Jag var ju felkopplad. Det var väl så det blev, när man så länge trott att slag och förnedring tillhörde kärlek. Det gjorde ju inte det. Men hur skulle någon veta vad kärlek är, om man saknar grunden att vara mottaglig för att bli älskad. Det var ju inte mig det var fel på, även om saker ibland blev väldigt fel på vägen.  Allting flashas framför mig. Hans hall där han tryckt upp mig mot väggen, ibland för sex och ibland för att han var arg. Kinamaten i soffan. Benen på sängen som gick av. Jag minns det fina med, för det fanns där. (Såklart, annars hade man ju aldrig stannat så länge). Många år efter honom skulle jag klandra mig själv. Hur kunde jag vara så dum att jag stannade? Hur kunde jag inte se vad han gjorde med mig? Hur kunde jag acceptera det?  Men det är klart man stannar, när du inte förstår eller genuint tycker, att du inte förtjänar mer. Jag älskade ju inte mig själv, alls. Eller i alla fall inte tillräckligt. Det skulle ta år att bygga upp. Men det visste jag inte då.  Förlåt mig mormor, tänker jag och känner en tår leta sig ut och försvinner tyst och skamset men ändå stolt ut mot kinden. Förlåt mig för att jag inte tog bättre hand om mitt hjärta. Om mitt skin och mina gränser. Ha överseende med mig. Åh mormor jag vet att du har överseende med mig.  Sen i trädtopparna, där ljuset skimrade förbi och fåglarna rörde sig, där skymtade något annat. Men än var det för tidigt att säga vad det var, mer än att det numera gått 4 veckor och 4 dagar sen jag ville ta livet av mig. 4 veckor och 4 dagar utan att en enda dag sjunka under en trea på en skala mellan 1-10 där 0 var döden och 10 var det där lyckoruset man får när man åker berg-och dalbana på Liseberg. 4 veckor och 4 dagar där de mesta av dagarna hade varit en stabil femma. Den du mormor! En stabil femma!  Tar min stabila femma och går och gör en kopp te. 40 minuter hade gått. Klockan var nu 17.07 och solen hade gått ner bakom bergen.  Det finns kärlek. Och den man har mot sig själv är den vackraste. Jag önskar jag hade haft empati mot mig själv så mycket tidigare. Men jag kunde inget göra, inte idag. En barndom är en barndom, men den definierar inte heller hur du blir som vuxen. Ett brustet förhållande går inte alltid att laga, men det betyder inte att det är dig det är fel på.  Jag var inte trasig. Jag behövde inte räddas. Och jag var inte längre intresserad av män på vita hästar. Dom kunde rida hem och gå och rädda sig själva. Jag var ju bra. Jag var ju tillräcklig. Och jag hade samlat på mig en gedigen erfarenhet av elände för att kunna möta den mest sorgligaste människa med empati. Jag visste hur livet såg ut när man älskade det, jag kom ihåg det från barnsben. Men jag visste också hur livet såg ut när det knappt fanns något liv kvar. Varken i eller runt om mig. Ibland var det så och ibland fick det vara okej.  Mormor ingen man kom och räddade mig. Jag klarade ju det själv. (Med lite hjälp från ens vänner och läkarna på psykakuten. Tack för dom). Jag visste ingenting, mer än att jag emellanåt faktiskt skymtade en framtid av kanske inte lika många kriser och självmordsförsök som livets hittills hade bjudit på.  Mormor jag tror det vänder nu. Håll mig i handen. Jag är så rädd att ha fel. Käre Gud Håll min hand Jag är livrädd inför lyckan Vet knappt vad jag ska göra med denTänk om jag har sönder den Tänk om den inte gillar mig  Mormor, drick vin med mig. Duka upp din altan, precis som vanligt. Rynka på näsan när jag nämner tinderappen och oroligt frågar om det verkligen var säkert.  På en bänk i Tanzania, tittar jag upp mot himlen och tänker på dig. Solen hade gått ner. Men jag lyste alltid upp, när jag tänkte på hur du brukade tjata på mig  "Du måste vara rädd om dig, Fia!!"  Jag måste vara rädd om mig, Märta. Håll käften och lyssna på mormor. Du behöver inte dö idag. Inte alls faktiskt. Speciellt inte med tanke på vad du överlevt hittills.  Va rädd om dig.  Hälsningar Mormor med kompani och hennes barnbarn Märta