Skrivuppgift 1: Lögnen

Skrivuppgift 1: Berätta något ur ditt liv. Ljug minst en gång. Omfång ca en A4. Det var trettiofem grader varmt i skuggan av Eiffeltornet. Trots det och trots att han är höjdrädd betalde vi fem euro för att ta trappan upp. Han är rädd för hissar också därför kom vi inte hela vägen upp till toppen, men halvvägs var högt nog. Människorna på marken såg ut som små gråsuggor. Benen skakade och svetten rann, på honom alltså, inte på mig. ”Allt för kärleken och romantiken” sa han med ett krampaktigt tag kring räcket ”Jag tror dessutom att det är lag på att gå upp i det här förbannade tornet när man besöker den här staden”. Jag log. Jag log mycket på den resan.Vi var i Paris i en vecka. Sju dagar, men bara sex nätter. Flygbiljetterna var hans födelsedagspresent till mig. Priset för det lite för dyra hotellrummet delade vi på. Vi hade ingen balkong och utsikt in i en betongvägg. Det enda som fanns i rummet var en hård säng och en garderob som jag inte ens fick plats att gömma mig i. Ändå trivdes vi där i det kala rummet. Vi hade bara varit tillsammans i fyra månader och var fortfarande så nykära att inte ett organ i kroppen kunde ligga stilla. Det var fjärilar överallt. I luften, bland lakanen och på gatorna men allra mest i hjärtat. Mitt hjärta. Inget annat än vi och fjärilarna hade någon betydelse. Jag sjöng: ”Under broarna längs Seine, hand i hand igen, men du är här för första gången” fastän det var jag som var där för första gången. Det var jag som aldrig sett allt det där förut. Gatorna, torgen och Notre Dame. Det var jag som aldrig hade känt doften av nygräddade crepes, franska cigaretter och just den stadens stekheta asfalt. Det var jag som aldrig tidigare varit kär och aldrig vandrat hand i hand. Han hade sett allt förut. Ingenting var nytt för honom, förutom jag. Jag skuttade fram, ivrig som ett barn, med ett hårt grepp kring hans varma hand. Han såg på staden med vana ögon medan jag ville fotografera varenda litet hörn med min engångskamera.  Staden lärde mig allt jag inte visste förut. Alla mina sinnen var öppna. Jag ville se, höra och känna allt. En clown i vägkanten lärde mig jonglera och jag lärde mig att gå i klackskor på kullersten. Men framförallt lärde jag mig hur det är att spendera dygnets alla timmar med honom, hur man håller handen på bästa sätt i värmebölja och att det var med honom jag ville leva mitt liv. Allting var drömlikt, nästan overkligt bra. När flyget hem gick var det bara jag som satt på det. Han blev kvar där en evighet och jag fick lära mig hur det känns att gå sönder. Någon gång ska jag återbesöka Eiffeltornets mitt för att minnas hur det var när han och jag var i Paris, när värmen inte bara kom från solen.