Kapitel 12: önskan om att bli älskad

För mig innebär att vara barn villkorslös kärlek. Barn älskar oavsett vad de blir utsatta för. Lojaliteten är oövervinnerlig och det enda de önskar är att bli älskade tillbaka.  Jag var inget undantag. Jag älskade min mamma oavsett hur många gånger hon lämnade mig. Oavsett hur många återfall hon tog, hur många gånger hon lovade och inte höll och oavsett hur frånvarande hon var. Så älskade jag henne.  Även fast jag idag vet att hon också älskade mig sa hennes handlingar att hon inte gjorde det.  Mina fosterföräldrars handlingar sa att de inte älskade mig när de lämnade mig, gång på gång.  De vuxna människor som var runt omkring mig skulle visa att de älskade mig, men det gjorde de inte. Jag kände mig oälskad, varje dag.  Min största önskan som barn och tonåring var att människor skulle älska mig. Acceptera mig. Tycka att jag var värd att vara med. Jag kunde slå 1000 knutar på mig själv bara för att få bli älskad. Bli sedd. Många gånger kunde jag göra saker jag egentligen inte ville. Jag gjorde saker som skrämde mig. Jag vågade aldrig säga nej, bara för att bli älskad. Jag låtsades vara någon annan. För i min värld kunde ingen älska mig för mig. Min mamma gjorde inte det. Inte heller min pappa eller många av de andra vuxna jag hade runt omkring mig, så varför skulle mina vänner göra det? Varför skulle en kille älska mig?    Att känna sig oälskad resulterar snabbt i att man inte älskar sig själv. Min självkänsla har så länge jag kan minnas varit obefintlig. Jag tvivlade på mig själv varje sekund. På vem jag var, hur jag såg ut. Det kändes som att jag inte ens vad värd min egen kärlek.  Jag minns hur jag ifrågasatte mina vänner i mina tankar. Varför var de med mig? Vad kunde jag ge dem? Det fanns så många andra som var bättre än mig. Inte kunde jag vara värd att ta upp deras tid.  Det var en utmattande sorg.  De vänner som finns i mitt liv idag älskar mig. Jag vet det. Men ibland tvekar jag. Jag tvekar för att jag har svårt att förstå att jag kan vara älskvärd. Men jag har lärt mig att det är bättre att prata om det. Att fråga. Det är bättre att säga att jag är osäker på hur de känner för mig. För det ger dem en möjlighet att förstå, bekräfta och att visa att de älskar mig. Om jag inte säger något, och låter tankarna ta över ger jag inte heller dem en chans. Istället stänger jag ute dem och skadar både dem och mig.  När ni någon gång känner er rädda och osäkra. Prata. Prata med era nära. De kommer att förstå, på samma sätt som ni hade förstått om de kom till er. Mina vänner älskar mig. Och jag låter dem. Det är en otrolig känsla. Känslan av att inte vara värd något har följt mig i alla mina relationer. Min första riktiga kärleksrelation var otroligt destruktiv. Jag följde varje steg han tog, analyserade allt han sa. Jag försökte vara den han ville att jag skulle vara. Jag förlät otrohet om och om utan att blinka. För vad var altenativet? Jag stod inte ut med tanken på att bli lämnad, eller att han skulle sluta älska mig.  När han vid ett tillfälle slog mig satt jag efteråt på knä framför honom och lovade att det inte var hans fel. Jag gav honom min värdighet, min trygghet. Jag gav honom allt. Bara för att få bli älskad.  ______________________________________________ Idag lever jag i en relation på lika villkor. Men det var inte så den började. Jag vågade inte vara mig själv. Jag vågade inte bli arg eller säga emot. Jag började återigen ge små bitar av mig själv i rädsla av att bli lämnad. Stundtals stod jag med ena foten i förhållandet och andra utanför. Jag visste inte om jag vågade ge mig in i en ny relation. Jag gav honom förhoppningar, och bröt dem sen. Men där stod han. Han lämnade mig inte. Han älskade mig, och så småningom lät jag honom.  Jag blir fortfarande osäker och rädd ibland. Rädd för att han ska lämna mig. Rädd för att han ska bli arg om jag gör något som inte var förväntat av mig. Om jag kommer hem sent en kväll. Eller glömmer köpa något jag lovat honom. Men han blir aldrig arg. Han förstår mig, min bakgrund och varför jag är rädd. Det ger mig en enorm trygghet i att kunna vara mig själv. Jag vågar bråka, säga ifrån och känna.  På grund av honom har jag lärt mig bli älskad.  Men ingen har hjälpt mig så som mina barn gjort. Mina barns kärlek har varit villkorslös, oändlig och oemotståndlig sedan sekunden de föddes. Det är en kärlek jag aldrig kan se förbi, ducka eller vända ryggen. En kärlek som bara gör mig starkare, och aldrig svagare.  De hjälper mig att våga varje dag. De har lärt mig att våga bli älskad.