"Filipinas and filipinos are not for sale"

Det första som slår en är värmen. Hur kan folk leva såhär? Det är som att leva i en bastu. Klockan är 19.30 här och vi har nu kommit tillbaka till hotellet efter en lugn (det tackar vi för), men en väldigt överväldigande dag. Vi fick sovmorgon och sedan spenderades eftermiddagen på Visayan Forum Foundations huvudkontor där vi träffade Cecilia och alla andra medarbetare. Det andra som slår en är deras välkomnande. Alla som jobbade där var ett enda stort leende. Ett sådan varmt bemötande har jag aldrig stött på förut och det märks tydligt att vi inte är i Sverige längre. Vi började vår eftermiddag med en föreläsning om vad Visayan Forum foundation är för någonting och vad alla på huvudkontoret gör. Vi kom in i konferensrummet och möttes av en stor projektorduk med texten ”Visayan Forum Foundation: Innovative solutions to end modern day slavery”. Pang. Att det är det här som vi ska jobba med känns mäktigt och viktigt. Jag ska försöka sammanfatta på några meningar vad vi (läs: jag, Hanna kan mycket mer om det här än jag.) Det är så mycket större än vad jag tror. Inte nog med alla shelters och iFight (som kräver ett helt eget inlägg att förklara) så gör det massa research om att ändra lagar för domestic workers (hembiträden) och filippinska fiskare. De blir tydligen brutalt behandlade och återigen var detta någonting jag aldrig hört förut. Jag börjar mer och mer förstå vilket skyddat liv jag har levt. De håller även på att skapa som små VFF:s i samhällen med hög risk att utsättas för trafficking. På det stora hela så tror Cecilia och alla inblandade att nyckeln till deras uppdrag är att sprida information om human trafficking över världen och vi, vi kan inte annat än hålla med. Imorgon bär det av mot deras långtids shelter som heter Centre of Hope och där ska vi få träffa alla som bor där. Det ser vi fram emot! Vi hörs imorgon, kramar