”If you could live of love alone, the Center of Hope would be a palace”

Jaha, vart ska man börja nu då? Vi var minst sagt nervösa för att träffa alla på centret och inte hade jag sovit mer än någon timme under natten heller eftersom jag var just nervös. Skulle de berätta om sina trauman och vara sorgsna? Ledsna? Kanske rentav förtvivlade? Hur skulle vi klara av det? Kommer jag att börja gråta som jag alltid gör? Nej, men det går ju inte, vi ska ju vara de som är de starka och trygga av oss. Fan. Det känns nästan LÖJLIGT att det var dessa tankar som flödade igenom våra hjärnor när vår bil passerade den väldigt bevakade grinden in till Center of Hope för att på COH fick vi en kärleksdos som hette duga. Aldrig i våra liv har vi blivit bemötta på ett sådant kärleksfullt och glädjefyllt sätt av främlingar som här. Vad är det med Filippinerna egentligen, haha? Nej, men på fullaste allvar så har den här dagen varit helt otrolig. Center Of Hope är Visayan Forums boende för flickor och pojkar som behöver långtids hem av olika anledningar. Där får de lära sig hemmasysslor, dansa, sjunga, har tillgång till psykologer, hemskolning och hjälp att helt enkelt hitta fotfästet igen. De som bor där är mellan åldrarna 1-23 år om jag förstod det rätt. Ettåringen sprang runt och skrattade precis hela dagen, men det gjorde ändå fruktansvärt ont i oss att hon var där överhuvudtaget. Hur skruvad måste inte världen vara om någon vill en ettåring något ont? Vi fick reda på att hon fanns på centret igår och henne hade jag med mig i tankarna långt in på natten. Vårt besök började med att the survivors, som de boende på centret kallas, dansade och sjöng en låt om kärlek och familj för oss. Det var fantastiskt och vi hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Även vi fick dela med oss av hur det är att leva i Sverige och alla på centret hade massor av frågor. Mest fascinerade blev de av ishotellet eftersom det var helt omöjligt att tänka sig att ett helt hotell bara kan försvinna ner i jorden på sommaren. Denna dag har bestått av massor med skratt och dans, men också om betydligt tuffare saker. Flickorna pratade mest om vad de lärt sig på centret och även om alla fullständigt utstrålade glädje och värme så fanns det ändå en sorts sorgsenhet där. En flicka sa ”Gud har givit oss detta liv för att han vet att vi klarar det” och även om det var väldigt fint sagt så känner jag att man inte ska BEHÖVA klara av human trafficking. Inte när man är 1 år, inte när man är 45 år, inte någonsin. Dagen slutade med världens kramkalas och man kan helt klart fastställa att vi har alla hittat nya förebilder. Den styrkan och järnviljan som dessa människor har är något vi bara kan drömma om, även om vi båda egentligen drömmer om att de aldrig skulle behöva vara såhär starka. Att de aldrig skulle blivit av med den barndom som Visayan Forum nu givit tillbaka. Att human trafficking stoppas världen över. De som bor på centret har blivit våra nya vänner och precis som med alla andra så gör det ont när någon av ens vänner mår dåligt. Så hjälp oss att sprida informationen om human trafficking, genom att posta om det på sociala medier eller helt enkelt bara diskutera det med en enda person som inte visste någonting om det innan. En enda person och vi är närmare målet att ingen av våra nya vänner råkar illa ut igen. Om vi hade fått välja så hade vi spenderat alla resterande dagar på Center Of Hope, men vi får nöja oss med att träffa alla på lördag och söndag för imorgon ska vi på ett stort iFight movement event, vilket också ska bli grymt spännande! Vi hörs imorgon, kramar