Det är visst nån som är tillbaka

Ulf Lundell har haft turnépremiär vid Sofiero Slott i utkanten av Helsingborg och det känns bra. Det är länge sedan den där nyårsaftonen 2015 när han gjorde sin sista konsert på den turnén och en hel del i publiken också trodde att det kunde vara hans sista konsert någonsin. Det kunde det förstås ha varit, men jag trodde inte riktigt på det. Men hur och i vilken form och i vilket format han skulle återkomma till scenen gick förstås inte att gissa sig till. Han menade ju att det han kallar Club Zebra stängde där på nyårsafton och med det menade han då den typen av konserter med rockband och det köret. Men att det var det sista vi såg av honom live då kunde jag inte riktigt tänka mig. Det kändes så när han lämnade scenen efter att ha framfört Rialto långt in på nyårsdagen 1986 för då hade han ändå på riktigt gått ut med att det var sista turnén och konserten. Det var en känsla av tomhet och ovisshet då, men sen nyårsaftonskväll 2015 och för mig 358 Lundellspelningar senare kändes det inte så. Han skulle nog stå där igen en dag på en scen. Med släpp av ny musik förra vintern tändes nog hoppet ytterligare om fler konserter för även om det var avskalade och ofärdiga versioner som släpptes i det som kom att kallas Skisser stod det åtminstone klart att han i alla fall hittat tillbaka till musiken. Men även om det enligt säker källa redan var på gång med något av turné redan förra året blev det inte förrän nu i lördags den 29 juni 2019 som det åter var dags. Att det var 1 276 dagar sedan han senast framträdde märktes inte. Nu stod han där igen som om inte all den där tiden förflutit och det var en riktigt bra konsert som levererades. Och det där med att Club Zebra har stängt? Nja, öppnade inte den igen nu? Lite nyrenoverad bara. Faktiskt var det rena knockoutstarten när Lundell med band punktligt kl. 19.30 gjorde entré och rev igång Tranorna kommer, titelspåret på senast släppta albumet. Om jag tyckte att Skisser i sin enkelhet till stora delar lät lite halvtrist omfamnar jag utan omsvep hela det korta Tranorna kommer-albumet i sin helhet. De färdiga bandversionerna av sju låtar från Skisser känns alla mycket tilltalande och det gör Tranorna kommer till det mest helgjutna albumet Lundell kommit med på flera år. Och det bådade gott inför den kommande turnén. Och inte oväntat var det alltså också titelspåret som fick inleda årets turné. Det känns som att han ofta gör så, öppnar med en nysläppt låt. Lite på skoj hade jag utifrån det som hände med promillekörningen i en annan del av Skåne i våras sagt att nu öppnar han nog med låten Taxi för att med subtil humor blandat med självinsikt och jag vet inte vad avhandla incidenten på det viset med en blinkning mot att han nog borde ha ringt efter en taxi den där dagen istället. Och så hade vi till slut fått den av många av oss så efterfrågade låten Taxi live en gång för alla. Den spelades väl troligen 1979 på Ripp Rapp-turnén eftersom låten ligger på den plattan, men knappast sedan dess. Jag håller den låten som en av mina absoluta favoriter så den skulle jag förstås vilja höra på konsert någon gång, men naturligtvis var det mer en önskedröm och lite av en skämtsam tanke att han skulle plocka fram den låten nu. Nej, Tranorna kommer fick inleda och efter den rivstarten bara fortsatte det. Jag vet att en del tycker att Kär och galen är en lite sönderspelad och uttjatad låt, men jag hör inte till den skaran. Jag tycker fortfarande att Kär och galen och Lycklig, lycklig låter lika bra som första gångerna jag hörde dem 1982 och de gör mig fortfarande på lika gott humör. När Kär och galen nu kom redan som andra låt och inte som något extranummer med gamla hits gjorde det inte saken sämre. Ut ikväll är ju också en sådan stämningshöjare och med den som nummer tre på setlistan var kickstarten ett faktum.   I en byrålåda jag inte tittat i på länge hittade jag på försommaren en gammal collegetröja jag köpte på Evangelineturnén 1988 och eftersom den inte använts mycket och definitivt inte på väldigt länge såg den OK ut. Efter lite tillfräschning i tvättmaskinen såg den fortsatt hel och ren ut så jag tänkte att jag skulle ha den på mig på premiären som en lite kul grej från för 31 år sedan. Det var ju inte bara 31 år sedan utan även bra många kilon sedan den var på senast, men efter provning hemma konstaterade jag att den gick om mig. På framsidan av tröjan stod det Villig och jag kände mig också i högsta grad villig att haka på ännu en turné och se lite härlig livemusik. Just låten Villig spelades inte, men när Evangeline kom som fjärde låt kändes det lite kul att jag hade den tröjan med mig. Sommarkvällen vid Sofiero var för ljummen för att ha den på, men den hängde i alla fall över axlarna eller var knuten runt höfterna. Den kanske får hänga med igen, en svalare kväll. Konserten fortsatte med tunga Omaha och sedan var det blandat av nytt och äldre material. Det blev fem av sju låtar från senaste albumet och det kom även en del låtar som är sällan eller aldrig spelade. Till den kategorin hör L-bows & Kash, Vilda fåglar och extranumret Cool water – på Den Gyldene Freden. Den senare får nog ses som en slags ”kommentar” till den så omskrivna rattfyllekörningen och han vek även tidigare humoristiskt ut texten om hur de nog saknar honom på Systembolaget i Simrishamn nu. Med humorn kommer Lundell långt och det är bättre att hantera situationen så än som om det som hänt aldrig hänt. Det är ju ett väl samkört band Lundell har med sig med Andreas Dahlbäck bakom trummorna, Surjo Benigh på bas, Marcus Olsson på piano och saxofon och lite av varje tror jag, och Janne Bark och Jens Frithiof på gitarr så det är onekligen ett stabilt och bra sound som backar Lundells röst och egna gitarr- och munspelande. Med violinisten Karin Hellqvist har dessutom bandet fått ytterligare ett tillskott den här sommaren. Och var någon rädd för att Lundells röst så här 3 ½ år sedan senast inte skulle hålla är det bara att konstatera att det gör den. Med cirka 4 000 i premiärpubliken och ett fantastiskt sommarväder vid Sofiero var inramningen perfekt och jag tror att både Lundell, band och arrangörer var nöjda med evenemanget – liksom publiken i det stora flertalet nog var det. Jag var i alla fall helnöjd och jag lämnade Sofiero med ett leende på läpparna.