Hitchin' a ride

Den här veckan för 34 år sedan, 1985, liftade jag ner till Holland för att se Bruce Springsteen. Jag hade sett honom på Ullevi, båda konserterna lördag och söndag, och var helt salig. Det var första gången jag såg honom och jag ville göra det igen. Efter nattlig körning hem till Småland efter den andra konserten i Göteborg och sömn på det gav jag mig i kast med att kolla upp möjligheten att ta mig ner till Rotterdam. Jag hade väl sett turnéplanen och Bruce skulle vara där onsdag och torsdag. Och då ville jag också vara där. Jag minns den där upphetsningen och upprymdheten över konserterna på Ullevi och brottstycken av liftningen som det blev, men där minnet sviker får jag ta dagboken till hjälp. Där kan jag läsa att jag i ett par omgångar var iväg och tog ut pengar och köpte kvällstidningar för att läsa om den andra konserten och precis som jag minns det ringde jag mellan de turerna runt till ett antal lastbilsåkerier för att se om jag kunde få åka med någon chaufför ner till Holland. Det lyckades inte att hitta någon sådan transport och i dagboken från då läser jag: ”Bestämde mig för att försöka lifta. Slängde ihop pass, pengar, block, kamera, sovsäckstäcke, ryggsäck etc o gav mig iväg. Med 1.539:15 kr på fickan åkte jag med mamma i bubblan ner till landsvägen. Klockan var 15.55 när jag satte igång…”. 1985 var jag 20 år och jag hade ingen större erfarenhet av att resa. Jag hade visserligen varit med på en hel del kortare turer de senaste åren, till platser i Sverige, Köpenhamn och Helsingör. Med kompisar i huvudsak. Och på en gruppresa till Tyskland. Och som barn med föräldrarna på campingsemestrar till Dalarna och Norge och någon tur då över till Helsingör. Men resvan var jag inte. Första året i gymnasiet liftade jag och några till ganska ofta hem från Växjö efter skolan, men det var en sträcka på 3-4 mil. Nu skulle jag försöka ta mig till ett land jag aldrig varit i och det var bra mycket längre än att bara lifta hem efter en dag på Katedralskolan i Växjö. Uppenbarligen var jag fylld av tillförsikt, men om det skule lyckas visste jag förstås inte. Det hade varit enklare att få en lång skjuts med någon lastbil, men när nu det inte lyckades blev det alltså beslut om att försöka lifta. Jag kan i dagboken läsa att jag, efter den där första skjutsningen på en kilometer av min mamma, först fick en lift med en Volvo Amazon. Det var med någon som jobbade på skolkontoret och som möjligen kände igen mig eftersom jag jobbat lite grann som fritidsledare på bl.a. skolor. Denna första riktiga lift tog mig de första 7-8 kilometerna ner till Tingsryd. Och sedan fick jag en kort lift ”med Tony C & Ocic bort till vägskälet till Konga i en amerikanare”. Det var kompisar från barndom och skola och så långt alltså sådana som kände igen mig och som jag kände. Men hur skulle det gå resten av vägen söderut? Än så länge hade jag bara kommit knappt en mil. Nu blev det snart ytterligare en kort lift, till vägskälet mot Karlshamn, med en SAAB 900 och sedan en SAAB 99 till strax ovanför blekingegränsen och efter det med ytterligare en 900 till in i centrala Karlshamn. SAAB-ägare tycktes vara schyssta mot liftare. I Karlshamn fanns det en resebyrå och det var nog ett tips från den jag senast åkt med. Det var ett märkligt långskott att jag skulle hitta någon blomsterresa ner till Holland, men kanske tyckte jag att det så långt gick lite långsamt att förflytta sig så jag försökte ge det en chans. Nu var resebyrån stängd för dagen så det var hur som helst kört. Jag ser i dagboken att jag gick med mitt bagage mot hamnen och sedan ut mot det som ännu hette E66. Det är en bit och jag fick som tur var lift med en Ford Escort som tog mig ut till ”Route 66” och vidare en mil längs den. Med ett äldre par sedan till Pukavik, ännu ett mycket kort stycke på min relativt långa resa ner till Rotterdam. Det såg väl kanske inte helt lovande ut. Men i Pukavik lossnade det. Där blev jag upplockad av en Mercedestaxi. Chauffören var på tillbakaväg till Lund efter långkörning och hade inget emot sällskap. På det viset kom jag snabbt ner till centrala Lund och det var ömsom sol och ömsom ösregn längs vägen dit. Från Lund skulle jag enligt taxichauffören kunna åka buss 999 för 35 kr till Malmö och sedan ta färjan från Limhamn till Dragør och eventuellt buss in till Köpenhamn. Det visade sig dock att sista 999:an för dagen gått så det blev vanlig lokalbuss till Värmhemstorget i Malmö och därifrån till Limhamn. Jag hade så dags ringt hem och meddelat mig, berättat hur långt jag kommit. Jag kom med en färja från Limhamn kl. 22. Över till den danska sidan med den och där fick jag skjuts till ett vandrarhem på Amager i Köpenhamn. Det fick bli övernattning där. Jag hade fortfarande tisdagen och stor del av onsdagen på mig innan konsert nr 1 i Rotterdam. Efter frukost nästa morgon ställde jag mig med min vita Save For Fun-ryggsäck från Sparbanken vid en blinkfyr utanför vandrarhemmet och det tog ungefär 20 minuter innan första liften. Det var en dansk handelsresande i en vit Opel Kadett-kombi. Med den bilen kom jag till Guldborg, ungefär 3 kilometer från färjeläget i Rødby och ännu långt efteråt har jag känt igen den där rastplatsen där och en del andra ställen längs min väg just utifrån att jag stått där och liftat. Det blev nästan en timme där innan jag fick lift med en svensk familj som skulle till färjan Rødby-Puttgarden liksom jag. Mot slutet av överfarten till det som fortfarande på svenska hette Västtyskland träffade jag ett tyskt par och med dem fick jag skjuts till en bro vid Lübeck, en påfart till Autobahn. Jag har noterat att jag kom dit kl. 14.37. Efter lite knappt ett dygn hade jag alltså ändå kommit en bra bit på vägen plötsligt. Nu blev det dock lång väntan, men så förbarmade en tysk lastbilschaufför sig och jag fick lift till någonstans mellan Hamburg och Bremen. Jag kom där till ett lastbilsfik och därifrån vidare sedan till ett annat sådant med ett par holländare i lastbil. Detta nästa fik låg precis vid gränsen till Holland, Nederländerna. Jag växlade till mig nederländska gulden och fick lift med en lastbilschaufför igen. Han skulle till Amsterdam och vi lämnade gränsen vid tio på kvällen. Det regnade mycket när vi åkte och chauffören var snäll och tog omvägen via flygplatsen Schiphol. Dit kom jag någon gång efter midnatt och nu var det bara runt sex mil kvar till Rotterdam. Jag kunde vila/sova lite där på flygplatsen och jag läste också i den perfekta följeslagaren på denna min liftarturné, Jack Kerouacs På drift. Från Schiphol tog jag smidigt ett tidigt morgontåg till Rotterdam och på lite drygt ett och ett halvt dygn hade jag alltså tagit mig från Småland till Rotterdam. Jag hittade ett vandrarhem att bo på och efter lite vila och lite turistande började sedan jakten på konsertbiljetter. Jag skulle åka tåg till Feijenoordstadion där konserterna skulle vara och i väntan på det fick jag tag i en biljett till konserten nästa kväll från en som hade biljett över. Jag kunde köpa till ordinarie pris, 40 gulden. Det motsvarade 110 kr i svenska. Jag tvekade inte länge innan jag köpte den. Då hade jag i alla fall till nästa kväll. Jag hade textat en skylt med ”I want to buy a ticket” och vid framkomst till stationen nära stadion löste det sig med biljett även till den första konserten. Med så stor uppmärksamhet som det varit i Sverige hade jag räknat med att betala lite av överpris för biljetter, men nu hade jag alltså fått tag i till båda konserterna till ordinarie pris. Det var inte samma hausse kring Bruce i Holland som det var hemma. Gott! Det lyckades! Både att ta sig ner i tid med i huvudsak liftning och att få tag i biljetter. Det var till skillnad från Ullevi läktarplats jag hade till båda konserterna, men det gjorde inget. Jag var där och jag fick uppleva det igen! Två gånger. I dagboken kan jag se att jag tyckte att den första konserten i Göteborg var den bästa och att jag efter den första i Rotterdam frågade mig om inte den var ännu bättre än de på Ullevi. Jag kan dock tänka mig att jag i den känslan även vägde in att jag lyckats med det jag företagit mig, att på egen hand ta mig ner till Holland och komma in på konserten. Jag var på ungefär samma sektion de två kvällarna i Rotterdam och när det var slut kväll två snabbade jag mig ut bakom och jag tror nästan att jag fick en skymt av Bruce när han snabbt lämnade Feijenoordstadion i bil. Jag var lycklig över att ha upplevt ytterligare två fantastiska konserter och över att allt lyckats. Återstod förstås hemfärden med start nästa morgon och det började dåligt för det var bara motorvägspåfarter ut från Rotterdam och ingen ville plocka upp mig. Jag stod i stundom hällande regn i 4 ½ timme innan jag lommade iväg till järnvägsstationen och köpte tågbiljett. Det gjorde jag till Utrecht, men på tåget vilade jag och tänkte låtsas som att jag somnat och missat att hoppa av om det blev biljettkontroll. Jag hade nämligen kommit fram till att jag gärna ville åka lite längre. Jag gjorde alltså en liten fuling och när tåget kom fram till Zwolle hoppade jag av där. Det blev att gå ett par kilometer, men nu var jag som jag hoppats borta från de värsta motorvägarna och efter en kvarts liftande fick jag lift med en präst till Biele, sedan till Groningen och så nästan direkt en ny lift till en bensinmack nära något som hette Ulsda. Mackägaren bjöd på kaffe och jag fick sedan snart lift med en mor med son till ännu en okänd plats, Bunde. Jag hade vid det laget skrivit ”Bremen” på en skylt och tog alltså sikte på det som delmål. Fortsatt färd hemåt via liftar till platser som Leer och Herzen (om jag tyder mina kråkfötter i dagboken rätt) och sedan en snabb färd till en parkering nära Hamburg. Så dags närmade sig klockan midnatt. Jag kom vidare därifrån med en svensk lastbilschaufför som skulle åka med färjan Travemünde-Trelleborg och han fick mig ombord på den gratis och styrde även om så att jag fick en gratis hyttplats. Väl på den svenska sidan skulle han köra till Varberg, men liksom andra tidigare gjort körde han en omväg för att jag skulle hamna bra till nästa liftning. Det blev i hans fall en omväg på 3-4 mil. De jag liftade med var väldigt snälla uppenbarligen, inte minst den här chauffören. Från den plats dit jag nu kom, lite utanför Lund, fick jag snabbt lift med en vit BMW och sedan en ny lift till i närheten av Tollarp. Efter det med ett par som skulle till Kalmar. Med dem kom jag till Asarum i Blekinge och där tog det stopp ett tag vid en mack innan jag fick en kort lift till en bättre plats. Därifrån sedan med en Lancia som tog mig till Tingsryd och nu var jag nästan hemma igen. Sista liften blev liksom i början på väg söderut med sådana jag kände och jag saxar detta ur dagboken: ”Patrik Åkesson, Ulf Jonsson och Anders ”Gusten” Gustafsson körde mig från Tingsryd ända hem!”. Jag tror knappast att varken Patrik, Anders eller Uffe minns den lilla skjutsningen och även jag hade glömt den, men jag träffar på Anders och Patrik ibland och Uffe träffade jag för några veckor sedan i Tingsryd. Det var då första gången på 20 år, senast var 1999 i Bangkok. Men det är en annan historia. Jag var hemma igen kl. 15.46 lördagen den 15 juni och det var ganska exakt fem dygn efter att jag påbörjat min liftning och när jag tänker på det en vecka efter köandet till den första konserten på Ullevi. Och på mindre än ett och ett halvt dygn hade jag tagit mig från Rotterdam tillbaka till mitt hem. Den lördagen skulle Bruce ha konsert i München och hade det inte varit så att jag hade en del annat att stå i hemma hade jag kanske fortsatt försöka ta mig vidare dit. Och vem vet, kanske hade jag då sett Bruce väldigt mycket mer än vad jag nu gjort. Jag har inte koll på hur många konserter med honom jag sett, men skulle tro att det är runt 50-60 stycken totalt. Det är jämfört med flera jag känner i så fall en blygsam siffra och i efterhand har jag ”skyllt” det där med att jag inte kom in i att åka runt mer på Bruce den sommaren på att jag var inbokad på en lokalt ordnad konsertresa till Deep Purple i Malmö den kommande veckan, men det väntade också snart en första tågluffning runt hörnet så jag ska väl inte skylla allt på Deep Purple och den som arrangerade den trippen. Jag var helnöjd med de fyra konserter med Bruce jag fått se inom loppet av sex dagar och med att jag lyckats med företaget att ta mig till Holland och tillbaka utan några större problem. Jag hade kamera med mig på trippen till Holland, men tydligen tog jag beklagligt lite bilder på den tiden. Jag har inget från varken konserterna eller själva liftandet. Som minnen återstår därför bara det jag har i huvudet och det jag nu med dagbokens hjälp rekapitulerat. Och biljetterna. Det blir därför bara bilder från vad som fortfarande var mitt rum i föräldrahemmet då 1985 och på hur biljetterna nu sitter samlade i en clipsram tillsammans med andra. Fina minnen är det i alla fall, både från konserter och lyckad liftning.