I still haven't found what I'm looking for

Jag tar liksom de flesta betydligt fler bilder numera än vad som var fallet back in the day när man gjorde det genom att stoppa in filmrullar i sina kameror. Det var ju lite mer hantverk med det, att dra ut den där fliken så att den fäste i kameran och sedan matades in. Och så hade man då 36 eller 24 bilder att ta innan det var dags att göra om manövern. Man fick ju också gå mer på känn då. Nu kan man direkt på kamerans skärm se hur en tagen bild blivit och justera någon inställning, zooma eller göra något annat för att om möjligt få en ny chans att ta en vettig bild. Förr fick man vänta tills rullen var framkallad innan man såg resultatet. Det tog tid innan jag övergav det gamla med filmrullarna, men på våren/försommaren 2008 tog jag mina första digitala bilder och anpassade mig långsamt. I början var jag så osäker på hur det egentligen blev med det nya att jag parallellt även tog bilder med analoga kameror på ungefär samma motiv för att i efterhand kunna välja vilka bilder jag skulle sätta in i album. Ambitionen var (och möjligen fortfarande är) att framkalla (eller vad man säger numera) bilderna och sätta in i album, men när jag länge inte hade plats till fler fotoalbum någonstans blev det att jag inte satte in några bilder i fotofickor och album och så kom det helt av sig. Jag har för mig att jag kom så långt att jag satte in eller just skulle sätta in bilder från en resa till Isla Margarita, Venezuela, 2007. Men efter det inget mer. Där strandade det alltså. Sedan dess har jag ändå sedan länge fått ordnat med gedigna hyllor och jag köpte även på mig ett stort antal fotoalbum av samma sort för att fortsätta med fotoinsättandet, men tillgång på tid och annat har gjort att det inte blivit av. Fortfarande står flera fyllda kassar med framkallade bilder från de sista filmrullarna och de första sju eller åtta minneskorten och väntar på att jag ska få ut tummarna och ta tag i det. Hade jag gjort det för tio år sedan hade det varit lättare. Nu är det svårt att minnas vad det är för något jag tagit bild på och var jag varit och de anteckningar med text och datum jag förr gjorde i register i albumen blir svåra att nu åstadkomma. En dag ska jag väl ta tag i det där ändå och skaffa hem fotofickor och åtminstone sätta in de bilder jag betalat för att framkalla. Hur det blir med alla efter det vet jag inte. Det är så vanvettigt mycket bilder det blivit under de här nu drygt elva åren med digtala kameror så bara kostnaden att framkalla/printa alla dem skulle bli monumental. Nu var det inte det där det skulle handla om egentligen utan mer sårbarheten med de nya minneskorten och lite sådant. Själva råvaran har ju blivit betydligt billigare med tanke på att man för en 36-rulle kanske i slutet fick betala runt 40-50 kr och att man nu får ett minneskort för ett relativt litet antal hundralappar i relation till att man på sådant kan få plats med en oerhörd massa bilder. Men det är känsligt. Går ett minneskort sönder går bilderna kanske inte att rädda och tappar man bort det och inte har gjort någon back-up på det på dator eller på annat sätt är det kört. Då är ju bilderna obevekligen borta för evigt. Jag minns med grämelse hur en filmrulle från någon semesterresa i barndomen försvann i samband med framkallning och i något mer modern tid trillade tydligen en tagen rulle ur en grund jackficka någonstans vid Brösarps backar. Det upptäckte jag inte förrän jag var långt borta och det hade väl ändå varit svårt till omöjligt att hitta rullen någonstans där i gräset. Och en av anledningarna till att jag till slut tippade över till att fota digitalt var nog att av de (om jag minns rätt) cirka 160-170 rullar jag hade med hem från en resa till Ryssland, Mongoliet, Kina, Japan och Sydkorea 2006 var ett 30-tal helt utan bilder. Det var mycket märkligt och jag trodde först att det varit en dålig dag i labbet, att det blivit ljusinsläpp som förstört de rullarna, men så har det förklarats att det inte kan ha varit. Så jag vet inte. Det var inte så att kameran slutade fungera heller utan jag hade fungerande rullar fram till någonstans och sedan kanske 2-3 som är utan bilder, några som fungerat, 4-5 utan bilder, några utan, sedan några med igen o.s.v. Helt obegripligt och mycket trist. På det viset har jag inga bilder alls från exempelvis Ulan Bator och Kinesiska muren. Om man gillar att fotografera är det förstås tråkigt när det blir så. Man vill ju ha de där bilderna man försökt ta. Sårbart även på den tiden alltså, om något slutade fungera eller en filmrulle på något sätt försvann, men än mer idag med den moderna tekniken. Och det var dit jag skulle komma. Nu är det nämligen så att åtminstone ett minneskort är spårlöst försvunnet. Jag kan verkligen inte se det någonstans och jag befarar att det därför i sin litenhet helt enkelt på något sätt kommit med i något svep när något skulle slängas. Naturligtvis inte medvetet, men de är så små de där minneskorten att ett sådant mycket väl kan gömma sig i något och på det viset hamna där det inte ska. Jag har inte helt gett upp hoppet ännu, men jag tycker att jag tittat överallt och jag kan verkligen inte hitta det. Och jag kan heller inte se att jag kopierat bilderna till dator eller extern hårddisk. Jag tror helt enkelt inte att det blivit av att göra det. Life is what happens while you are busy making other plans. Som John Lennon uttryckte det. Saker och ting har kommit emellan och jag har inte gjort den där säkerhetskopieringen jag borde ha gjort. Tror jag. Jag har i alla fall inte hittat de där saknade bilderna någonstans och det är ganska många. Minneskortet var fullt, det vet jag. På det fulla 64GB-minneskort som nu sitter i min lilla kamera var det i eftermiddags när jag kollade 13 495 bilder. Riktigt så många var det inte på det nu försvunna eftersom bilder tagna med systemkamera tar större plats på kortet och kanske var det också ett 32GB-minneskort, men det är ändå många. Och minnen för livet man velat titta tillbaka på. Upptäckten att minneskortet kunde vara borta gjordes ganska nyligen, för kanske någon månad sedan eller så, men det kan ha varit borta mycket längre. När jag i vintras i väntan på installation av fungerande värmepump sedan den gamla värmepannan lagt av tvingades evakuera mig till de tio kvadratmeterna i sovrummet där jag lätt kunde hålla värmen uppe med värmefläkt tog jag en dag tag i att gå igenom minneskort som låg lite spridda. Jag kollade då vad det var på korten (men tror dumt nog inte att jag säkerhetskopierade) och jag lade dem på vita A4-papper uppe på en kasserad byrå som tillfälligt placerats i hallen utanför sovrummet. Där skrev jag vilka datum det handlade om på minneskorten och var de första och sista bilderna på dem var ifrån, och om det var bilder från stora eller lilla kameran (systemkameran eller konsertkameran eller vad man ska kalla den). So far so good, men de där korten har blivit liggande där jag lade dem på den ”tillfälligt” placerade byrån och för ett tag sedan när jag strök förbi råkade jag komma åt de där A4-pappren med ena armen så att minneskorten flyttade lite på sig. Då upptäckte/såg jag att bara sex av de åtta minneskorten fanns kvar på pappren där jag lagt dem. Det ena av de två försvunna var jag ganska säker på att jag vid tillfälle tagit med mig för att gå igenom där jag kunde sitta i lugn och ro och göra det och det minneskortet tror jag också är hittat, men det kort där jag antecknat ”180121-180617 Stora Rio-Korskullen” befarade jag först att jag genom min lite snäva passage råkat dra ner på golvet. En massiv sökinsats gjordes och jag scannade av hela området i närheten, lyfte på saker och jag tömde till och med ut innehållet i den papperskorg som stod tillräckligt nära för att om möjligt ha kunnat fånga upp ett förlupet minneskort. Men ingenstans fanns det. Senare har det slagit mig att jag tror att jag nappade med mig även det när jag den där gången skulle ta med mig minneskort för att gå igenom och då väcktes visst hopp, men sedan jag nu för ett tag sedan gick igenom alla de minneskort som kan ha funnits med vid det tillfället och inte heller där kunnat hitta det känns det lite utsiktslöst. Och jag tycker verkligen att jag har tittat efter det överallt. Eftersom minneskorten är så små av naturen trots att de kan göras så innehållsrika gör att jag alltså befarar att åtminstone det här kortet nu är borta för alltid. Och det kan vara fler. Jag hade bättre ordning tidigare – då arkiverade jag efter hand minneskorten i små behändiga minneskortaskar från Clas Ohlson – men de senaste åren har det varit så mycket farande hit och dit att saker inte blivit gjorda som de borde. Kaoset hemma har tilltagit och i det kan då små saker som minneskort försvinna och i värsta fall göra det för evigt. Den knapphändiga informationen ”180121-180617 Stora Rio-Korskullen” säger mig att det är det första minneskortet från den kamera jag köpte alldeles för dyrt i Rio de Janeiro sedan min tidigare havererat efter att ha blivit utsatt för regn. På det minneskortet finns då bilder från Rio, från avstickaren till Peru där jag hälsade på den dit från Sverige flyttade Peter och från Rio igen och då karnevalen (bland annat tog jag cirka 900 bilder under karnevalen inne på Sambodromo). Och utöver det bilder från en resa till Kap Verde och inledningen på en resa i Östeuropa. Där blev minneskortet fullt när jag var vid Korskullen i Litauen och nästa påbörjades. Några av bilderna från början borde jag ändå ha någon slags backup på eftersom jag använt en del till blogginlägg från Peru och Rio, men det stora flertalet är nog alltså möjligen förlorade för alltid och det känns mycket trist. Och klantigt är det förstås att jag inte tagit säkerhetskopia på minneskortet, men det är som det är. Jag får nu be om ursäkt för att jag tagit er dyrbara tid i anspråk så här en fredagskväll med denna långa utläggning om något som egentligen inte torde intressera någon annan än mig själv, men ”varav hjärtat är fullt, därav talar munnen” som det heter. Eller i det här fallet då inte munnen utan fingrarna på tangentbordet i samarbete med hjärnan. Håll tummarna för att det där minneskortet på något mirakulöst ändå dyker upp när jag letar vidare! Det känns lite utsiktslöst, men ännu har jag som sagt inte helt gett upp. Nu kan ni återgå till fredagsmyset efter detta för er säkert fullständigt meningslösa inlägg. Jag ville bara få ur mig min frustration över att jag inte hittar det där förbaskade minneskortet. Trevlig helg på er!