Memories

I dessa tider då inte så mycket händer i form av resande och nöjen är det ganska mycket av minnen man får leva på och är man på Facebook blir man liksom överöst av sådana. Varje dag plockar Facebook fram åtminstone en del av det man lagt ut motsvarande datum under föregående år och oftast är det trevliga påminnelser om saker man upplevt och man tyckt att man i stunden ville dela med sig av till resten av världen (eller till Facebookvännerna i alla fall). Idag var inget undantag. ”Vi hoppas att du uppskattar att se tillbaka på och dela dina nya och gamla Facebook-minnen” hälsade Facebook i rubriken och jag tittade igenom vad jag lagt ut förra året och åren innan dess den 20 april. Jag kunde se att jag just den här dagen i fjol lagt ut en purfärsk bild på en liten frukost på balkongen på Kap Verde och det såg ju gott ut. En påminnelse om att jag borde sitta mer på balkongen kanske. Efter att jag igår kväll spolade av mina båda balkonger är de nu tillfälligt rena att sitta på igen, men det tar inte lång tid innan ny pulversand blåst dit så det gäller att passa på. Kanske i morgon då. Vidare kunde jag se att jag ett år tidigare lagt ut en bild på mig i förarsätet på hyrd VW Beetle i Los Angeles, med Hollywodskylten bakom. Ja, det var några fina dagar med den där bilen, i Kalifornien och ytterligare någon delstat vill jag minnas. Men mest i LA. Jag kunde också se att jag haft en förkärlek för att lägga ut bilder på biljetter just det här datumet för samma dag hade jag lagt ut bild på fotbollsbiljett till matchen mellan LA Galaxy och Houston Dynamo. Då 2019 spelade ju Zlatan fortfarande i LA Galaxy och jag skulle få se honom spela live för andra gången efter att tidigare ha gjort det i Paris. Jag ser att det står 19 april på biljetten och även texten till bilåkarbilden hänvisade till det datumet, men det kan nog förklaras av tidsskillnaden mellan LA och Sverige (eller där jag är nu). Bilderna var väl utlagda så att det var in på den 20:e här lite längre österut. Ytterligare vidare kunde jag se att jag på dagen för nu tre år sedan gjort ett kort inlägg om att jag just hört att Avicii lämnat jordelivet. Det påminner mig om att jag i LA under mitt körande där på alla de kända gatorna man hört talas om bland andra neonskyltar såg en fin hyllning till just Avicii. ”Avicii” och ”Tim Bergling 1989 – forever” stod det på den. Dead but not forgotten. Jag hittade nu en bild jag tog på det. Ja, glädje blandas med sorg och annat i inläggen som görs på Facebook, men oftast vill man dela med sig av något positivt man varit med om eller just ska uppleva. Det blir liksom trevligare så. När jag nu tidigare idag scrollade vidare bland mina minnen såg jag att jag delat ett tidigare blogginlägg – nu blir det meta av det här – på ett annat sätt än brukligt eftersom det verkade det som att det inte fungerade på det vanliga sättet. På det viset fick jag nu en påminnelse om ett tidigare blogginlägg också, ett med den långa rubriken Mavis i Spiddal, har du sålt huset än? För de som inte är insatta i Ulf Lundells låttexter kan jag upplysa om att det är en textrad från en låt av honom, Skandinavien. Och den nämnda Mavis bodde på den tiden Lundell besökte Spiddal på Irland i huset som heter Spiddal House. För att få en skymt av det tog jag och medresenärerna Göran och Andreas dit. Längre än till porten som Andreas och jag på bild poserar framför kom vi inte, men där innanför ligger annars det hus där stora delar av The Waterboys album Fisherman’s blues är inspelat, i Spiddal House alltså. Bilden på oss framför den där porten blev nu en trevlig påminnelse om den resan 1998 och det också med koppling till att jag 17 år senare, för nu sex år sedan och alltså 2015, såg The Waterboys i New York två gånger på en vecka. Första gången var det bara med en låt, men det var desto mer minnesvärt. Det var nämligen så att anledningen till att jag åkte till New York då var för att jag om möjligt ville vara med om en inspelning av Late Show with David Letterman innan det var för sent. Hans många år långa talkshow var inne på sista varvet och den 20 maj det året skulle det sista programmet sändas. Jag hade veckan på mig för att komma med vid inspelning där på Ed Sullivan Theater, men jag lyckades med det redan första dagen så en regnig eftermiddag på Manhattan, den 20 april 2015, kunde jag bänka mig på bra plats på läktaren och prick en månad innan sista föreställningen få se den som jag menar är den absolut bäste av alla talkshowvärdar. Det var länge emotsett och idag dök biljetten från det evenemanget upp bland minnena på Facebook, en trevlig påminnelse onekligen. Och – det blev visst inte skrivet – det var där som The Waterboys var musikgästerna för dagen och de framförde en låt, The girl who slept for Scotland. Ett fint minne det också. Jag länkar till det framträdandet här nedan. I Facebookinlägg från då den 20/4 2015 skrev jag tydligen så här: ”Det var med ett brett leende jag intog en plats på rad 5 i klassiska Ed Sullivan Theater i eftermiddags och faktiskt fick vara med om en inspelning av Late Show with David Letterman. Alan Kalter värmde upp publiken och Paul Schaffer med orkester upprätthöll värmen. Letterman själv ute och pratade med publiken innan själva inspelningen, avspänt och kul. John Travolta, Amy Schumer och The Waterboys gäster. Om exakt en månad, 20 maj, går sista programmet! Nu en gedigen omgång nachos och Guinness på puben The 3 Monkeys runt hörnet i samma byggnad som Ed Sullivan Theater.” Som om det inte var nog med det den dagen såg jag senare på kvällen John Mellencamp i Carnegie Hall, några kvarter längre upp där på Manhattan. Även detta påminde Facebook mig om idag. John Mellencamp hade jag så långt aldrig sett live, men nu blev det två kvällar på raken där i Carnegie Hall och där hade jag vid ett tidigare besök i New York sett Frederica von Stade. Det var dock långt innan Facebook var uppfunnet. Den där veckan i New York 2015 blev bra. Jag såg alltså senare i veckan en hel konsert med The Waterboys och även Manic Street Preachers och någon ytterligare konsert. Och gjorde en del annat. För att runda av det där med dagens minnen på Facebook hade jag också idag ett par bilder som jag lagt ut för idag sju år sedan, från Teneriffa. Det var en med en solring, en bild tagen från solsäng vid poolen på hotellet, och en solnedgångsbild. Om Teneriffa har för övrigt Ulf Lundell också sjungit och en del av det han besjungit besökte jag vid ett tidigare besök där. Det är dock en helt annan historia, men även det minnen som poppar upp så här när hjärnan sysselsätts med bilder från den ön. Till den här bloggen hör ju också lite grann en Spotifylista som jag helt enkelt döpt till Otium – Spotifylistan och jag ska väl försöka uppdatera den med det senaste om ett tag. Den bygger på låttitlar eller i förekommande fall på textrader från låtar (Mavis i Spiddal… är ju ett exempel). När jag nu skulle skriva ett inlägg om de här på Facebook idag uppkomna minnena tänkte jag på rubriken Minnen, men både den rubriken och låt med den titeln har jag använt tidigare så då fick det bli Memories istället. När jag väl uppdaterar den nämnda Spotifylistan kommer det från det här inlägget bli med Leonard Cohens låt Memories från albumet Death of a ladies’ man och jag läste på internet vad han själv vid en konsert i Bonn sagt om låten: ”The next song is one of my least significant songs. In it I have placed as though it were data in a tiny time capsule which is fired at a distant star and actually dissolves in the colder reaches of Space, far before its ultimate destination…/…In this tiny song I have placed all the irrelevant material concerning my extremely dismal adolescence. It is a song called Memories.” När jag läste det han sagt var det som att jag kunde höra Cohens fantastiska röst uttala de där orden. Och vilket språk i det han sade! Få kan uttrycka sig som han kunde. Och bara tanken på Cohen kastar tillbaka mig i fler minnen, från de tre gånger jag hade förmånen att se honom. Första gången var i juni 1988 och när han klev ut på scenen vid Galärvarvet i Stockholm då hade han publiken i sin hand från första ögonblicket. Och senare vid Sofiero slott i Skåne och ännu senare i Waldbühne i Berlin. Det var alltså sista gången, 2012. Fyra år senare gick han ur tiden, samma år som David Bowie och Prince. Det är ju fint att man har en del minnen att leva på när det nu kanske inte händer så mycket nytt och då gör det åtminstone inte mig något att Facebook envisas med att dra upp gamla saker man lagt ut där under åren som gått. Bättre det än att man inte alls blir påmind och att man inte har några minnen. Och som Trio me’ Bumba uttryckte det: ”en gång finns bara minnen kvar”. Men nu blir det länk till The girl who slept for Scotland med The Waterboys hos Letterman för idag sex år sedan: https://www.dailymotion.com/video/x2nhb6v?fbclid=IwAR0Nip0wKHXRGupELT_X7ReCk0y9n1zgZlPLwV7qt8qya9g1xtVepRirF0A