Reasons to be cheerful (part 3)

Ah-ah-aah, sommartid. Som Magnus Uggla sjöng på en av plattorna från 70-talet. Tydligen hjälpte det föga att ställa fram klockan en timme till sommartid i natt. Det ställde i alla fall inte fram årstiden ett snäpp (eller två). När jag efter lite sovmorgon idag blickade ut genom fönstret föll blötsnön tung mot marken trots att det visades som regn i prognosen. Och lite senare närmast vräkte det ner och lade sig med nu lite mindre blöt snö. Jaha… ännu ett bakslag. Vintern är tydligen tillbaka. Ska man ställa tillbaka klockan igen då eller hur funkar det nu? Regn utlovat, snö i prognosen ikväll och i natt, men alltså redan nu. Är det det man kan kalla snösmocka? Nåja, jag ska inte utanför dörren idag. I morgon ska jag och då är det faktiskt utlovat sol. Två favoritord för mig är vårregn och dagsmeja – båda indikerar att vintereländet är på väg att ta slut – och kanske att jag då kan få uppleva lite av det senare i morgon. Visserligen ska det bli minusgrader, men kanske att solen ändå med sin uppenbara lyskraft kan jobba bort en del av den snö som lägger sig och nu ett tag framåt. Dagsmeja är verkligen ett vackert ord och kanske alltså, om vädergudarna samarbetar lite, att det kan bli lite av sådan i morgon. Men nog var det onödigt med den här snön. Det är onekligen lite motigt. Vintern som inte riktigt vill ge sig gör sitt till, liksom att inflation och greedflation går hand i hand och gör det dyrt att leva. För min del har det kommit av sig alldeles med mycket, ”efter pandemin” om man så vill. Det där med coronavirusets härjningar runtom i världen förde med sig allt möjligt för många och för mig blev det att jag efter att jag kommit hem efter min oplanerade pandemirelaterade exil i utlandet nästan helt har tappat det som var en så stor del av mitt liv tidigare. Det går väl till viss del att skylla pandemin för det, men inte bara. Det är väl bara som det blivit. Tidigare hade jag alltid en massa konserter på gång att se och planer på att resa, nu har allt liksom gått i stå. Jag såg visserligen en del konserter förra sommaren och jag har varit på enstaka andra efter att jag kom hem från Kap Verde sommaren 2021, men det är inte på något sätt i paritet med hur det var tidigare. Före pandemin så att säga. Och resor… Det här är den första vintern sedan jag första gången var iväg på resa till värmen på vintern som jag inte alls varit iväg på någon sådan. Förr var det att jag åkte bort så mycket jag bara kunde på vintrarna (även om det kanske en del vintrar bara gick att få till någon enstaka vecka eller några få). Jag känner liksom att jag behöver sådana break för att ta mig igenom vintrarna. Den här vintern har förlöpt utan sådant avbrott och nu tumlar jag ut på den andra sidan av den. Det gick ju, men jag hade verkligen behövt lite sol och värme. Är det här postpandemiska nu livet ”på andra sidan drömmarna” (för att ta till lite ulflundellska ord)? Är det slut på det roliga? Nej, jag hoppas inte det. Jag får försöka se framtiden an med tillförsikt – som det så vackert heter – så gott det går och hoppas på bättre tider. Även om det ibland inte känns som så mycket är hoppfullt och roligt längre – ”And nothing is very much fun anymore” som det heter i Pink Floyds One of my turns – har jag i de senaste två blogginläggen åtminstone försökt hitta några små saker att glädjas åt. I inlägget Nu faller snön igen avslutade jag mitt ondgörande över vintern som även då kommit tillbaka med en bild på snödroppar och i inlägget Bättre tider skrev jag om att det går mot längre dagar och kvällar. Det känns som att jag behöver boosta mig själv med lite positiva tankar och det här inlägget får bli något slags försök till det. Det är inte helt lätt att hitta sådant som man kan glädja sig åt, men i detta tredje försök att göra det och inte bara vara en förtida grumpy old man har jag försökt brainstorma lite. Det måste ju ändå finnas en del som kan inge något slags hopp och om möjligt bringa någon slags glädje. Jag får då ta vid där jag slutade i förra blogginlägget, med att det går mot ljusare tider. För mig känns det viktigt att till slut nu komma bort från vinterns mörker och kyla och att det blir mildare, varmare, soligare, grönare. Det är svårt att tro när nu snön ihärdigt fortsätter trilla ner, men snart är det vår på riktigt och sedan sommar. Det får man onekligen se fram emot. Jag påmindes igår om ett inlägg jag gjort på Facebook för nio år sedan, 25 mars 2014. Det var med den bild jag har längst upp i det här inlägget, en bild som i högsta grad får mig att tänka ”vår”. Den får symbolisera framtidstron. Till den där bilden (som väl hade något eller några år på nacken) hade jag skrivit ”Det går trögt med våren, tycker jag. Men snart, SNART, kommer det att se ut så här. Härda ut, gott folk!” Bilden är från mitt föräldrahem och jag tror att det kan vara blommor på ett päronträd som syns i förgrunden. Jag tycker om den bilden, på många sätt. Den trots allt annalkande våren är verkligen något som jag glädjer mig åt, pollenallergiker som jag INTE är. Och sedan sommaren. Allting känns lite lättare då. Jag kan dra på mig shorts och flipflops och vara ute mer. Jag kan förhoppningsvis se bokade konserter med Bruce Springsteen och kanske även en del annat. Jo, livet känns lättare då när det är varmare och dagarna och kvällarna är längre. Om nu inte hela sommaren regnar bort förstås. Nu skulle jag ju försöka tänka positivt så bort med sådana tankar. Regn kan behövas, men inte hela tiden. Nej då, nu ska det bli en fin sommar. Det är härmed klubbat och klart. Märkligt nog ser jag fram emot nästa vinter också. Jo, faktiskt. Jag gör det för att jag tänker att jag inte vill ha den som den här senaste utan att jag ska försöka att komma iväg till varmare trakter en hel del. Det finns inga konkreta planer, men det måste kunna gå att komma bort från vintern en del då och därför ser jag faktiskt med tillförsikt fram emot vintern 2023/2024. Det kan bli pannkaka av alltihopa, men än så länge tänker jag att jag på något sätt ska kunna ta mig igenom den vintern på ett mycket bättre sätt än denna nu väl ändå snart avslutade. Skrev jag och tittade ut genom fönstret igen och såg snön fortsatt vräka ner. Vad kan jag mer hitta för positivt då? Jo, jag hoppas och tror att jag när det blir lite ljusare och varmare än nu ska kunna ta tag i att röja upp en del både i det hus jag bor i sedan snart 30 år tillbaka och i mitt under långsam renovering stående föräldrahem. Jag har inte fått mycket uträttat där de två senaste sommarhalvåren och huset är fortfarande till delar ett renoveringsobjekt. Jag hoppas nu kunna ta en del vår- och sommardagar i anspråk till att få det att se lite mindre ut som ett renoveringsobjekt och lite mer som ett hem igen, kanske till och med få dit något lite av möbler. Som det är nu är det täckpapp på golven på hela övervåningen, förutom i badrummet, och när jag kluddat på lite mer målarfärg på ställen där sådan ska vara ska jag försöka röja undan den där täckpappen och städa av, åtminstone grovstäda. Jag har skymtat färgfläckar på golven där sådan trots täckpappen letat sig ner och det kan bli ett omfattande arbete som ska göras, men samtidigt blir det roligt. Det ska bli fint att se hur det ser ut när det blir avtäckt så att säga. Det lär bli mycket bärande och flyttande av saker innan jag täckt av åtminstone det mesta av golven uppe, men jag ser fram emot att göra det. Ekonomin är kärv och det är osäkert hur mycket jag kommer att kunna ta renoveringen vidare, men jag hoppas åtminstone att det sista relativt lilla i köket ska komma på plats. Och kanske att en del annat också kan bli gjort. Hur det går med det får visa sig, men att för egen maskin röja av golven uppe och städa till det där är ju relativt kostnadsbefriat så det ska jag åtminstone försöka få uträttat. Det lär ta flera år ytterligare innan renoveringen är klar, men jag ska försöka ta det åtminstone några små steg framåt i år. Det har jag att se fram emot. Med tillförsikt. Vad mer då? Ja, ska jag brainstorma på riktigt och lite mer allmänt är det att det på något sätt väl nu inte kan bli mycket värre än det är i världen. Eller kan det det? Nej, jag hoppas inte. Ska man försöka se positivt på det eländet har kriget i Ukraina aldrig varit närmare slutet än nu. Det kan ta mycket lång tid innan det är över, men det går väl ändå mot slutet. Som sagt har det slutet åtminstone aldrig varit närmare i tid än nu och efter det kan befolkningen där – de som överlevt – så smått börja hoppas igen, på en framtid utan krig. Förhoppningsvis spiller kriget i Ukraina inte över på andra länder, men säker kan man nog inte vara. Jag vill tro och hoppas att det går åt rätt håll, utan alltför mycket mer av blodsspillan. Vidare får vi för allas vårat bästa hoppas att inflationen stagnerar. Det känns som att den nästan är utom kontroll som det är, men kanske det ändå finns tecken på att den avmattas. Mycket av prishöjningarna som gjorts är nog här för att stanna, men kanske att en del av matpriserna kan pressas tillbaka och det känns som att möjligen elpriserna nått lite mer rimliga nivåer nu än tidigare. Man vill i alla fall tro det. Kan regeringen visa lite handlingskraft kan nog både el- och bränslepriser bringas ner en del, men det har än så länge gått trögt med det. I det längre perspektivet ska det väl ändå gå mot bättre tider även med det. Coronapandemin är väl inte över, men det känns som att det ändå har klingat av en del. Nu rullar det på med det mesta nästan som innan och som det verkar blir de som insjuknar i de flesta fallen inte lika sjuka längre. Det vore en ynnest om det kunde vara över med det och – peppar, peppar – har jag så långt klarat mig utan att drabbas av det där förbaskade viruset. Jag hoppas att det fortsätter så. Hoppeligen har forskare och andra också lärt sig en del av pandemin och såtillvida står bättre rustade inför eventuella framtida farsoter. Det hoppas jag också. Ja, det finns säkert mer av positivt man kan gräva fram att glädjas åt, men det får väl räcka så. Med ett tillägg. Huvudsaken är att man har hälsan. Det heter ju så och det är sant. Man får skatta sig lycklig så länge man känner sig frisk. Tyvärr är det många som på olika sätt kämpar mot sjukdomar och tyvärr är det en del som inte tagit sig ur dem. Det börjar bli en hel del man en gång känt som alltför tidigt lämnat jordelivet på grund av något i sjukdomsväg. Det är inte alla förunnat att vara med till långt upp i åren. Det om något är väl att ta fasta på, att man får vara nöjd så länge man får behålla hälsan och att man fortfarande finns med. Nu ser vi fram emot ljusare och bättre tider, tycker jag!