Utbrändhet

Avviker lite ifrån ämnet ångest, för det finns något jag behöver få skriva av mig om. Utbrändhet? Vad är ens det? Ja, just det! Det är väl det man ser på film? Drama-filmer, typ. En person som gjort så mycket att hon eller han tillslut ”går in i väggen”. Man blir helt dum i huvudet och kan sitta och stirra in i en vägg i evigheter. Visst är det så? Det händer inte mig. - Jag minns att när jag först fick reda på att jag hade blivit utbränd gick tankarna åt detta hållet; ”Men hallå… Det är något som inte stämmer. Utbrändhet? Redan som 19-åring? Går det? Jag som trodde att det var en sjukdom folk som jobbat hela livet fick. Inte jag. Jag går bara i skolan fortfarande.” Men oj, så fel jag hade. Efter att ha kämpat varenda dag i två år bredvid en cancer-sjuk familjemedlem, och innan dess krigat mot mina egna inre demoner, så blev jag utbränd. Jag gick in i väggen, helt enkelt. Den här familjemedlemmen förlorade kampen mot sin cancer den 20:e februari detta året, och begravdes en månad senare. Jag sjöng. Kan ni fatta det? För det kan inte ens jag själv förstå att jag pallade. Jag sjöng på hennes begravning. När allt det var gjort, så var det som om jag bara släppte allt. Spänningar, tårar, hoppet, ansvaret, allt jag hade burit runt på. Och då rasade jag samman. Under dessa två år, så grät jag inte. Jag grät inte en tår, förrän emot slutet, då jag fattade att detta aldrig skulle sluta bra. Då brast jag. Då jag själv insjuknade i denna utbrändhet, blandat med den depression jag redan hade…alltså det var så illa att vissa dagar hade jag helt ärligt glömt av vad jag själv hette. Jag minns tydligt en dag då jag faktiskt fick sitta i sängen i flera timmar och FUNDERA på vad mitt eget namn var. Alltså fattar ni eller? Helt sjukt. Det har jag aldrig sagt till någon, för helt ärligt så skäms jag över det. Jag menar, det låter ju helt sjukt, eller hur? Men så illa var det faktiskt. Jag hade dagar då jag bara kunde sitta i timmar och stirra in i väggen med halvöppen mun som något psycho. Jag blev fumlig som tusan. Tappade balansen, slog mig i saker mer än normalt, tappade allt jag höll i. Jag blev rädd, för mig själv. På riktigt. Jag kunde få skakningar i händer och ben helt utan orsak eller förvarning. Allt detta pågår fortfarande, lite olika från dag till dag. Ibland när något sådant händer så kunde jag bara släppa allt, ramla ihop på golvet och skrika. För det finns faktiskt inget som är mer frustrerande än att inte ha kontroll över sin egen kropp. Eller som att helt plötsligt inte fungera lika bra som man brukade. Inte kunna tänka klart längre. Inte förstå saker. Se allt man byggt upp rasa utan att veta varför. Det läskiga med utbrändhet är att dessa symptom inte kommer över en natt, utan de dyker sakta men säkert upp, en efter en, tills man tror att man tappat förståndet helt. Jag tror att mycket hade också att göra med att jag nog levde efter att göra andra glada. Jag struntade totalt i mig själv och vad JAG ville. Jag var bara 100% insatt i att hjälpa andra, och sådant kan förstöra en person riktigt illa. Jag har sett det. Hela min uppväxt var jag trots allt väldigt duktig i skolan. Betygen var alltid över medel och jag förstod allt jättebra. Men när jag fick reda på min mormors cancer-besked bestämde jag mig för att hoppa av skolan och ägna alla mina dagar åt att kämpa vid hennes sida. Jag satsade allt jag hade och allt jag var på att hålla henne vid liv så länge jag kunde. Gav verkligen mitt allt, tills den dag då hon gick bort och ”mitt allt” var slut. Det var som att när hon dog, så dog en enormt stor del av mig också. Jag kan än idag, över ett hålvår senare, inte prata om henne och de två åren utan att brista ut i gråt. Jag kunde inte ens förstå att hon var borta. Det kan jag fortfarande inte. Jag väntar fan fortfarande på att någon ska väcka mig och säga att allt bara var en fruktansvärd mardröm. Patetiskt, eller hur? Jag förnekade hennes bortgång väldigt länge. Jag kunde inte ta mig till graven, för enligt mig låg hon fortfarande inne på sjukhuset. Jag var övertygad om det. Rum 10. Det glömmer jag aldrig. Hon påbörjade sin långa kamp i rum nummer 1, och tog sitt allra sista andetag i rum nummer 10. Men tillbaka till skolan. År två på gymnasiet hoppade jag som sagt av. För mig så var det ett väldigt lätt val. Jag frågade helt enkelt mig själv ”Vad är viktigast för dig? Din mormor eller skolan?” Svaret var enkelt. Skolan kommer alltid stå kvar, men du har bara en mormor. Ångrar ingenting av det beslutet, för idag, så har jag ingen mormor längre… Dagen då beskedet kom ställde jag mig framför spegeln och stirrade på mig själv. ”Nu jävlar Moa. Nu är det DU som ska vara jävligt stark. Du skulle bara våga bryta ihop. Du ska ställa upp på allt. Vad som än krävs, om det så innebär att donera något från din egen kropp, det ska du skita i, du ska bara gå med på att göra vad fan som helst för att hon ska klara detta. Fattar du?” minns jag tydligt att jag sa till mig själv med ett iskallt ansiktsuttryck. De orden glömmer jag aldrig heller. Och jag höll mig till dem, hela vägen. Ända tills läkarna inte kunde göra mer. Jag tror att när man lägger på sig själv ett sådant stort ansvar, och det ändå går rent sagt åt helvete…så är det inte så himla konstigt att man sedan rasar. Tänk er själva. Jag gav mig fan på att ta henne igenom cancern med all kärlek och vilja jag hade. Och hon blev frisk, hon blev faktiskt frisk över sommaren andra året. Jag och resten av min kära familj blev övertygade om att hon skulle överleva det. Tills den dagen då skiten kom tillbaka och gjorde henne sjukare än någonsin. När någon som man levt så nära inpå hela sitt jäkla liv (mormor var som min andra mamma) helt plötsligt inte kommer hem igen…och som man offrat allt för att hålla vid liv…Förstår ni den smärtsamma besvikelsen? Och när det kommer till bland annat skolan. Tänk er själva. Mammas lilla duktiga flicka, som kan allt, är bra på allt…helt plötsligt inte är det längre. Nu är kanske inte det världens grej för er som inte varit där, men jag menar, det var ju liksom den jag var, och helt plötsligt så försvinner den flickan. Tankar som ”Vem är jag nu?”, ”Vad ska jag göra med mitt liv nu?” dyker upp. Det blev ju liksom som att jag förlorade hela min identitet, om ni förstår vad jag menar. När allt var som allra värst så förlorade jag till och med min passion för musik. Jag levde för musiken. Jag sjöng. Jag spelade gitarr. Jag skrev låtar. Jag spelade in och lade ut på internet. Jag släppte till och med en egen singel på Spotify. (lyssna på den -> HÄR <-). Allt det bara försvann. Det var inte roligt längre. Och då förstod jag på riktigt att något inte stod rätt till. Då blev jag riktigt rädd. Musiken var ju det som hållit mig vid liv genom alla andra svårigheter. Jag tog till musiken oavsett vad jag än gick igenom. Men inte den här gången. Vad skulle jag nu göra när inte ens min största stöttepelare höll mig uppe längre?… Jag märker varje dag att när jag inte klarar av något som brukade vara lätt som en plätt för mig så blir jag så, ursäkta uttrycket, men så jävla helvetes förbannad. Även om det kanske bara är småsaker som att läsa ett längre stycke ur en bok eller liknande..alltså det funkar inte, bokstäverna bara smälter ihop till en enda stor sörja och jag blir så arg och frustrerad att jag tillslut gråter. Så vissa skoluppgifter är helt omöjliga för mig att ta mig igenom. Och då ska man försöka förklara allt för läraren utan att bryta ihop, om varför man inte kan göra just den uppgiften…alltså ja, ni fattar vilken sörja. När jag blev sjuk tappade jag koncentrationsförmågan, inläsningsförmågan, balansen och tillslut även livslusten på grund av att jag inte klarade av något så lätt som att läsa en bok. Och då ska vi inte ens snacka om alla dessa människor runt omkring som inte brydde sig om att ens FÖRSÖKA förstå min situation. Frågor som ”hur mår du?” och ”hur tänker du kring detta?”, ”vad pågår inne i ditt huvud just nu?” osv kastades på mig så att jag tillslut vräkte ur mig ”du, skulle du få den minsta glimt av vad som pågår inne i mitt huvud just nu så skulle du vara i tårar”. Jag orkade inte mer. Och den ständiga frågan ”hur mår du?”…”fråga mig inte det, för då gråter jag bara,” var oftast det svaret de fick tillbaka. Självklart är jag medveten om att det är en fråga av välmening, men jag orkade helt enkelt inte förklara hur jag mådde. Jag kunde inte, utan att bryta ihop. Jag fick stålsätta mig som fan för att ens orka ta mig igenom en vanlig dag. Jag isolerade mig, stängde ute folk, känslor, alla måsten, för just då hade jag så lite energi och det lilla jag hade gick åt till att gråta. Åh gud, nu rinner tårarna. Men jag ska försöka avsluta detta på ett bra sätt. Jag kämpar ännu, varje dag, lite i taget, med att försöka acceptera min utbrändhet och min depression. Med att ens orka gå upp ur sängen. Med att sakta få tillbaka min passion för musiken. Med att kunna tysta rösterna i mitt huvud så att jag ens kan få sova om nätterna. Med att försöka ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv. Sakta men säkert komma tillbaka till skolan. Försöka sänka de höga kraven som jag har på mig själv och acceptera att jag inte fungerar lite bra som jag brukade, men att det är bra nog att jag står på benen. En bra dag här och där är bättre än ingen alls. Varje morgon säger jag just det till mig själv. ”Det är bra nog att du ens står på benen idag. Det är bra nog, Moa.” Men jag har alltid varit så självkritisk, lite utav en perfektionist tror jag. Kontrollfreak också. Och när ett kontrollfreak tappar kontrollen över något så viktigt som sig själv…det är inte en fin syn. Man tror man blivit galen. Varenda jävla dag är en kamp som man måste vinna på ett eller annat sätt. Tro mig, jag har varit SÅHÄR nära på att ge upp flera gånger, men det kommer inte hända. För jag ska leva för min mormor, fortsätta att kriga för henne. Hon fick inte en livstid, så jag ska leva klart livet åt henne. Jag ska göra mitt bästa för att göra henne stolt. Men helt ärligt, varenda framsteg man gör, även det minsta, det är bra nog. Så, nu när jag skrivit ner det så ska jag bara försöka få in det i denna numera tröga skalle också hahahaha. Ha det gött folket. Ta hand om varandra. <3 //Moa.