En hyllning till fotboll

7 år och vill börja spela fotboll, utan att förstå vad det en gång kommer betyda för mig. Hur mycket det kommer bära med sig - på gott och ont. 9 år. Och jag hamnar i mål, för att aldrig gå därifrån trots min ringa längd.  15 år. Ett självförtroende på bottennivåer. Har precis fått kämpa själv för att söka fotbollsgymnasium eftersom SYOn inte ville hjälpa till. Alls.  16 år. Har precis fått en pojkvän och kommer in på fotbollsgymnasium i Karlshamn. Och tackar nej, till förmån för idrottsinriktat gymnasieprogram i Södertälje. 19 år. Jag börjar spela i Valbo och hamnar i det tveklöst varmaste laget jag träffat.  24 år. Bestämmer mig för att det är dags att lägga skorna på hyllan efter barn nummer 2.  26 år. Och inser att det nog ändå inte är över. Och hittar tillbaka.  28 år. En tyst buss. Nedsläckt. Klockan är sent en onsdag kväll. Varmt och första riktigt riktiga sommardagen, kvalmigt och svettigt. Vi har klivit in på plan med 11 spelare, och inga avbytare. Med lite extra folk som vi tidigare aldrig tränat med. Vi klev på efter 45 minuter med 3 gjorda mål och 10 man. Vi gör 3 mål till. En grismatch. Ett krig. Så jävla mycket vilja på så liten yta. Och vinst.  Jag vill komma ihåg det här. Känslan av att göra det ihop. Vill komma ihåg hur det kändes att bli överkörd av en motspelare under attack, hur den slitna planen luktade lera och hur det kändes efteråt. Jag gör med största sannolikhet min sista säsong i år. Jag kommer sakna varenda minut när vi närmar oss oktober. Varje tår jag gråtit, varje skratt jag delat, varje blåmärke och skrapsår, varje guldräddning och varje blunder. Alla personer jag träffat. Alla minuter av ilska, glädje, frustration och kämpaglöd. Varje krig jag krigat. Mot andra och mot mig själv. Hur jag utvecklades på vägen. Det kommer vara ett av mitt livs största sorger dagen då allt det här är över. Och fram tills dess ska jag andas och leva varenda fotbollsminut jag får.