En timme morgon

Jag mötte morgonen själv, i en lift på väg till toppen av ett fjäll med en sol som ännu inte orkat leta sig över trädtopparna. Granar blytunga av snö. Ett gryningsljus utan tillstymmelse av dis och en utsikt som saknade både början och slut. En horisont med alla färgskalor som fanns där, flera mil bort. Jag valde att börja långsamt. Långa, många och mjuka svängar på snö som fortfarande var randig av pistmaskinens nattarbete, sådär som den är när bara några skidor före mina egna vidrört marken. Jag tittar upp, stannar till, njuter, andas tills jag passerat trädgränsen igen, där det fortfarande är nästan mörkblått innan solljuset hunnit reflekteras dit. När jag ställer skidorna lite mera nedåt och ger benen och kroppen vad den vill ha. Hastighet och motstånd, muskelarbete. Terapi. Flera gånger om. Nästan 60 minuter. Bara jag och världen. Det här är vad livet handlar om.  HEJ!