När en retorisk fråga får ett svar

Kommer ni ihåg det här inlägget? När jag tog ett djupt andetag och lyssnade in allt jag försökt stänga ute i 1,5 år. "Jag vet inte varför, jag vet bara att det inte går att vänta längre."Och nu helt plötsligt, så vet jag det. Jag trodde DÅ att det var för att jag skulle gå en utbildning i Pågående dödligt våld och ville vara förberedd. Jag förstod idag att det hade ett annat syfte. Nu följer nog de flesta som läser min blogg mig på Instagram och Facebook också, men här har ni en screenshot om ni missat något.  Helt oförberedd. Helt utan mental skyddsväst ringde någon rätt upp och ned och frågade om mitt larmsamtal fick vara med i tv. Jag vet inte alls i vilken utsträckning det kommer vara med, men det kommer att finnas där. En helt osannolik fysisk reaktion senare fick jag höra mig själv. Som ett kvitto på att det här faktiskt är sant. Jag som tyckte samtalet pågick en hel evighet fast det tydligen bara handlar om 1-1,5 minut. Hur jag samlar mig, hur jag säger att jag ser tre personer som ligger närmast mig, men att det måste vara så många fler. Hur jag väldigt tydligt förklarar vad som hänt. Och jag hör hur hon fattar vad det handlar om. Jag hade inte en aning om det då, men jag förstår nu att hon fattade. Jag är förvånad över hur klar information jag ger, hur min berättelse för henne inte alls stämmer överens med det kaos som pågick i min hjärna under tiden. Och hur jag slutligen ber henne lägga på, för det måste vara så många andra just nu som ringer och behöver henne. Hela mitt inre vändes upp och ner i eftermiddags. Igen. Men hade jag inte haft den där dagen i september, när jag bestämde mig för att slita upp alltihop och börja om hade idag varit ett helvete. Idag blev istället ett litet brännmärke på ett nyläkt ärr. Så jag julpyntade ikväll. Med vördnad inför att jag fortfarande kan.  HEJ!