"Min mamma!"

Vera är så possessiv om mig. Hon kan (till synes) leka för sig själv en bit bort, men har ändå alltid koll på mig under luggen. Så jag inte gör något fuffens. Ni vet, kramas med pappan, för en någorlunda djup konversation med någon, dricker en hel kopp kaffe eller gosar med ett djur. Att kramas är vidrigt tycker hon, och står och förkunnar det med hög röst och fingret i vädret om hon kommer på mig i en så ogudaktig akt. Henne får jag däremot förstås krama, det är mysigt och gosigt och bör göras ofta. Man behöver bara inte vara lösaktig med kramar. Tycker hon. Andra barn är okej, och de stör henne inte så värst mycket om de leker i bakgrunden med saker hon inte har rört i på en dag. Om de däremot närmar sig gunghästen som hon faktiskt satt på för en halvtimme sedan så är hennes initiella respons att skrika rakt ut. Äldre barn är däremot roliga, mest då de försöker underhålla henne eller göra sig till. Men barn som går nära hennes mamma, det är den värsta sortens barn. Att det finns barn som vill sitta i hennes mammas famn överstiger hennes förstånd. Om hennes mamma sen inte har förstånd att säga nej så gäller det att ropa så högt och riva så hårt man kan. Inga lagar eller sociala protokoll gäller i ett sådant krisläge. Ett sådant krisläge uppstår för övrigt även om ett djur kommer nära mamman. Det är lite som att konstant ha en arg vakthund vid sin sida. Jag tänker ju liksom att det skulle vara i hennes intresse att förhållandet mellan hennes föräldrar frodas och mår bra, men hon är ändå inte villig att göra något jobb för den sakens skull. Med jobb menar jag att leka lite snällt eller prata med inomhusröst då hennes föräldrar försöker föra en konversation. Hon blir snudd på förbannad om vi försöker prata med varandra då hon är i rummet. För vem ska prata med henne om vi pratar med varann? Tänk att det finns folk som orkar ha en 1,5-åring OCH en spädis. Jag börjar förstå att min äldre bror ville ha livet av mig då vi var små.