skillnaden mellan att vara småbarnsförälder och småbarnsförälder

Jag tänker att jag är en snäll och empatisk människa som inte dömer utan att försöka förstå, men sådär då jag ser tillbaka på de senaste åren förstår jag att det inte är hela sanningen. Eller ens en särskilt stor del av den. För hjälp vad jag har dömt föräldrar då jag själv har haft en oskyldig och gemytlig bebis. Det var på något vis så överraskande hur Vera förändrade mitt liv och gav det syfte, att jag de två första åren gav henne allt hela tiden och glömde mig själv. Inte som man hör att mammor gör, försvinner in i bakning, skjutsande och läxläsning, utan jag tog tid för mig själv alltid då Vera sov och hade noll krav på något annat än henne. Aldrig att jag skulle ha stressat över hushållet, utan först kom Vera, och sen jag. Men alltid då hon var vaken så fanns bara hon. Fast vi umgicks med någon annan så umgicks jag ändå mest med henne. Det är säkert därför det gick så lätt, för att jag alltid fanns där för att bekräfta, uppmuntra och lyfta upp. Jag kunde se föräldrar i affärer och peka ut vad de gjorde fel. Ofta var det något onödigt, som att mössan hade fallit ner över ögonen så barnet började skrika, och föräldrarna blev stressade och började hyscha för att det blev pinsamt. Jag som alltid hade ögonkontakt med Vera skulle aldrig ha låtit det hända. Eller så var det att en uppenbart stressad förälder släpade ut ett skrikande barn i famnen, och jag tänkte att de bara behöver diskuteeeera och förebygga. Jag var så dryg att jag blir illamående.  Jag behöver knappast säga det, men det var aldrig på det att jag var en bättre förälder än någon annan. Vi var bara i en bra period. Jag hade ett störtskönt barn som jag hade möjlighet att ge allt till. Och två-årstrotsen hade inte ens slagit rot. Nu har jag ju fattat att det man ser i en affär är bokstavligen toppen av isberget. Barnet man möter i dörren som skrikande bärs ut har förmodligen haft en hel skitdag, slängt maten i golvet för att ketchupen hamnade på äggen och inte korvarna, ritat med tusch på vita tapeter, lekt slalom mellan föräldrarna vid påklädningen och till sist skrikit för att hen inte velat ha halare i 25 minusgrader. Och tusen andra småsaker. Och föräldrarna har förmodligen försökt hålla ihop det hela dagen, flyttat över ketchupen från femton äggbitar till fjorton korvar med en liten sked, och i smyg skopat upp den sista äggbiten för säkerhets skull, gått på tårna för att undvika oundvikliga fel, förklarat så pedagogiskt som möjligt och räknat sammanlagt till tvåhundra för att inte tappa humöret. Då man stöter på dem i affären har barnet säkert satt in sin sista dödliga stöt. Ni vet, slängt ett äggpaket i golvet och blivit vansinnigt upprörd för att äggen gick sönder, och rullat ihop sig till ett vrålande paket på golvet, mitt i ett hav av ägg, medan föräldrarna har försökt rädda situationen. Och så möter jag dem i dörren, och tänker att "jag skulle aaaldrig...".  Fy skäms, Ida. Här visste jag inget om det här verkliga livet med barn.  Nu har ju även mitt störtsköna barn kommit in i en trotsålder (ja okej, för ett tag sen), och man kan ju inte förbereda sig på en sådan period. Jag har såklart läst en massa om trots, jag inser vad det gör med barnen och jag har planerat i detalj hur jag ska hantera konflikterna som uppstår, men det är alltså lätt att göra då man befinner sig utanför den perioden och blickar in i ett teoretiskt fönster. I praktiken kan man ha tagit en hel dag ledig och bara gått runt ensam och unnat sig själv allt gott och fint, men sekunden man sätter foten innanför dörrarna till hemmet och hör det där vrålet är man tillbaka i vad som känns som slutet av ett 24-timmarsskifte på akuten. Då handlar det inte om att vara pedagogisk. Det handlar om att överleva. Bita ihop, andas i en påse, kompromissa så sanslöst att man inte känner igen sig själv, gå barfota ut i kölden, vad som än krävs.  Så hörni. Döm mig inte om jag bär ut Vera skrikandes och sprattlandes ur Citymarket. Jag har förmodligen försökt allt jag har orkat. Och jag förtjänar inte att ni ser på mig med nåd som jag har dömt själv, men jag lovar att aldrig göra om det. Det här livet som småbarnsförälder är tydligen inte nådigt för någon.