Tufft med dagisstart

Den här veckan har inte bara fört gott med sig. Jag fick nys om att man kan ansöka om stöd från utbildningsfonden då man ska studera efter att ha jobbat minst åtta år, så det har varit en massa stress med att ta reda på villkor, ringa runt, leta reda på rätt bilagor, ta kopior (vad är vi för människor som inte har en printer!?!?) och så vidare. Nu har jag ansökt om ett förhandsbeslut så jag sen får gå vidare ifall jag är berättigad stödet. Därtill har jag faktiskt jobbat två hela dagar och Vera har varit sina första dagar på dagis. Och det är så. Fucking. Jobbigt. Jag tänker inte ens följa det med att det säkert blir bättre snart eller dylik (säkert sann) dynga. Jag bara lever och andas skitkänslan som lämnar kvar efter en lämning med tusen tårar och den där helt nya gråten som jag inte ens hade hört förrän i onsdags. En sådan där lätt hysterisk rädd-gråt. I onsdags prövade Vera först att neka då jag berättade att vi skulle till dagis, men då det inte visade sig fruktbart så informerade hon mig bara om att hon går och sover istället, och så gick hon ifrån matbordet till sitt rum, släckte lampan och lade sig ner i sin trygga säng. I morse var gråten inte av samma kaliber, och hon upprepade att "mamma kommer in dagis liten stund" och "pappa hämtar dagis", och fick faktiskt fram ett tyst "okej", men likväl var lämningen lika jobbig. Jag känner ändå att jag måste inflika här att hennes dagis är bäst, och jag är så glad att personalen tar i famnen och tröstar och låter barnen ha både napp och filt tills de blir trygga. Och under tiden vi har varit har jag sett hur andra barn har blivit mer och mer trygga för var dag. Jag bara hoppas att Vera skulle komma dit snart också.  Älskade lilla, lilla ungen.